supermjukt nattlinne/flowerbeach, korallfärgad tröja/custommade

 

Ja, och så var det dags att säga hejdå till Västkusten och grillmiddagar och sol för att bege sig tillbaka till Malmö igen och hämta ut våra älskade flickor från dagiset och åka hem till det lutande huset. Det är alltid bitterljuvt, visst är det det, men allt det där finns fortfarande kvar tre och en halv timme bort med bil och då är det på nåt sätt enklare att åka ifrån. När man när som helst kan komma tillbaka.

Och ikväll ska jag ju på Lalehkonsert med Nelly, Tindy och Sederbladskan! Vi var så himla pepp när vi fick tag i biljetter och det här har jag längtat ihjäl mig efter. När Fuffe fick höra att vi skulle till Kronovalls bjöd han in oss på middag (finaste Fuffe) och det kan man ju inte tacka nej till, så kvällen börjar med mumma innan vi staplar ut på gräsmattan i våra gummistövlar och parkerar oss i regnet på ostadiga brasse-stolar för att njuta av en röst man bara måste älska.

Så det är såklart roligt att komma hem också. Men ändå.
Det har varit fyra fantastiska dagar med familjen.

 

 

Här är han. Min bror. Den finaste, starkaste, mest storebrorsaktiga brodern som finns i hela världen – han som lärt mig skjuta hagelgevär och agna för abborre och fånga kopparsnokar utan att de tappar svansen. Han som vägrar vara med på bloggbilder egentligen eftersom han är han och det respekterar jag, men nu sa han okej för sju minuter sen och då gäller det att passa på. Trots att jag sitter i morgonrock och sjal och trots att det är några-vinglas-senare-mörkt och en blurrig iphonebild. Eller just därför, kanske.

För ja, den här bilden är det bästa jag älskar dig och jag är stolt som han kunde ge mig.

Så här är vi alltså; min bror och jag. Men mest min bror.

Han som lärt mig skjuta hagelgevär och agna för abborre och fånga kopparsnokar utan att de tappar svansen. Är han inte finast i världen, så säg.

Pojkarna bygger grill. Gasolgrill.

Känner att det här kan gå lite precis hur som helst, faktiskt.

väska/bloominghome, byxor/maison scotch

 

Och så blev det äntligen på riktigt varmt, vinden är borta och vi går soldåsiga på terrassen och läppjar isklirrande saft och fläktar oss med tidningar medan barnen leker med skrindans alla leksaker och min pappas frus tomater doftar växthus från sin plats mot väggen. Det är exakt den här Sverige-värmen vi längtat efter så vi njuter allihop och Silkesapan är överförtjust i sina lockiga kusinflickor och gör glada tjut bara de går förbi. Det är Västkustensommar, äntligen, och vi försöker ta vara på det med bara fötter, bikiniöverdelar och svala byxor (de här hittade jag i Pondus lokala ”bua” och jag kommer att bo i dom i sommar – de perfekta grenhängarna!) och då och då tittar vi på varann och undrar om det inte är dags för glass snart, men ingen av oss orkar resa oss upp och ordna det.

Imorgon bär det hemåt igen, av tradition förbi Gillblads och Freeport på vägen, och jag har hört att det vankas regn där hemma –

men än så länge har vi sol och svala byxor och en terrass att värmas på.

 

 

Ja, igår var vi ju på Smögens Hafvsbad för att äta middag, vi brukar försöka göra det när vi ändå är och hälsar på eftersom jag älskar det stället och eftersom det finns få ställen som smäller dom på fingrarna vad det gäller grillbufféer och trevliga människor i personalen. Och så har dom spa med Sothys. Bara det, liksom.

 

 

Lokalradion var där! De skulle intervjua Treutiger som tydligen hängde på hotellet och då tog han mig också i bara farten när jag gick förbi. Jag och Treutiger, ni vet, det är ju typ samma. Så där fick jag sitta på trädgårdsstolarna i solen och bli kittlad av en radiomuff i näsan och prata om bloggande och bryggor och intressanta människor man träffat under tiden man varit här. Tyvärr hittar jag ingen länk där man kan lyssna på det, men jag var säkert jätterolig. Det var jag inne i mitt eget huvud iallafall.

 

 

Och sen hängde vi lite med Smögens svar på Sylvester Stallone (jamen ni ser ju) och åt en grillbuffé att dö litegrann för (rustika baguetter, smör och flingsalt – finns det något godare?) och sen satt vi hur länge som helst och tittade ut över utsikten och mumlade av mättnad och sa herregud det får inte plats såhär mycket i en människa och skålade.

Och sen åkte vi hem och kramade min bror som äntligen kommit fram, och så var ännu en alldeles lagom tisdag slut och kroppen mätt och trött och lycklig.