blus/Maison Scotch, byxor/jfour, skor/chie mihara, väska/cowboybag, halsband/icon

Det är så ofta jag försökt förklara vad jag älskar med Västkusten, men det är så svårt att sätta fingret på. Visst är det havet och färgerna och luften och minnena och allt det där, men också något mer. Och nu har jag äntligen ett bra exempel.

Jag följde en av smågatorna utanför Smögens Hafvsbad innan vi skulle in och äta, bara för att få komma längst ut på klippan och kunna fotografera det storslagna havet som brer ut sig där. Just som jag står där och balanserar för att få en skarp bild hör jag någon som ropar på mig med bred, nasal bohusländska; Har di redan fotograferat färdigt?

 

 

Och där, på sin balkong, plirar världens sötaste gubbe ner mot mig. Va? ropar jag tillbaka och försöker skärma av solen med handen. Har di redan fotograferat färdit? ropar gubben igen och pekar menande mot kameran som nu hänger längs med sidan på mig som en tung, svart bössa. Jaha, ja, här är ju så vackert ropade jag tillbaka, men nu är jag nog färdig.

Vill di inte fotografera här uppifrån? ropade gubben. Har di varit här?

Jag kunde inget annat än att skratta. Nej, jag har inte varit där, ropade jag genom blåsten och skakade på huvudet. Det ser fint ut!

Kom upp! ropade gubben. Di kan ta bilder härifrån. Di i bara att gå in.

Och så kom det sig att jag helt sonika korsade en trädgårdsgång, sparkade av mig skorna innanför dörren, tog två trappor med bara fötter och snabba steg och tillslut stod på en balkong tillsammans med en vilt främmande människa och beundrade den vackra utsikten.

 

 

Så vackert! mumlade jag och mannen nickade, pekade med ostadig hand ut mot skären och sa vet du vad di är för nåt? och trots att jag varit mycket på Smögen fick jag erkänna att nej, det visste jag inte, och då pekade han ut fyren för mig och vindkraftverken och storbonden och båtlederna och di där vita som flyger där, di e måsar sa han, och då skrattade jag igen – länge – och knuffade till honom lätt med axeln, och sen stod vi där och fnissade sida vid sida och tittade ut över havet tills klockan blev middag och jag var tvungen att bege mig vidare till världens godaste grillbuffé och en lokalradio och Smögens svar på Sylvester Stallone-

men om det får ni höra imorgon, för nu är bror min här och det vankas glass och solen håller precis på att gå ner bakom klipporna.

Och vinnaren i Dalani-tävlingen? Det blev Cissi! Stort grattis! Du har fått mail.

 

Ja, vad finns det att säga? Vardagen är väl knappast full av spänning här men vi lever och det är större än allt annat. Vi ligger i solen och vi tar lurar med Silkesapan och vi går i små butiker och provar grenhängarbyxor, och vi köper mer räkor och mer aioli som vi sen äter på verandan medan havet glittrar nedanför.

Och sent ikväll kommer min bror men innan dess ska vi till ett av våra favoritställen här nere, Smögens Havsbad, och äta grillbuffé och ha tillsammanstid och andas in ännu mera luft och sitta kvar tills solen gått ner och luften blivit kyligare igen.

 

Jisses vilken trevlig middag det var igår! Det bjöds på lax och pappas specialrullader och en efterrätt bestående av yoghurt, olivolja, karamelliserade mandlar, havssalt och honung som var helt enastående trots den aningen märkliga blandningen ingredienser. Vi satt ute på verandan till sent in på natten och skrattade och pratade och det var en sån perfekt mix av människor att det inte var tyst en sekund, och när jag och mannen smet in för att kasta oss i sängen och äta smågodis och se på True Blood satt de andra kvar där ute och berättade rövarhistorier och skrattade så hjärtligt att rutorna skallrade.

Och idag vaknar jag upp till sovmorgon och det är ett ljuvligt väder, så nu ska bikinin på och dagens lä hittas och sen ska jag ligga där ett tag och njuta av värmen och sippa äppeljuice och äta det som finns kvar i godispåsen sen igår.

klänning/vintage by fé, kofta/odd molly (bloppat hem från Tindy), halsband/icon

Hela eftermiddagen idag har vi varit ute på äventyr – vi har promenerat ner till stranden och skrattat när busen krälat sig sandig, vi har kört till Hunnebo och gått i småbodarna och botaniserat i fiskbutiker och slagits av hur mycket folk här är när det är säsong och jag har fotograferat och fotograferat och fotograferat. Det går inte att låta bli. Vi har gått förbi vitmålade skjul fulla med vackra kläder och jag har gjort en rörelse med handen och sagt det där skulle jag också kunna göra med en avundsjuk suck, och som vanligt målat upp en bild av hur det skulle bli om vi bosatte oss här… ja, för alltid. Vi skulle kunna ha en lutande trävilla med balkong, ett sånt som är liksom utslängt bland alla de andra huller-om-buller-husen, och mannen kunde jobba i Uddevalla och ha båt och jag skulle börja prata mer uppifrån gommen och köpa mig en såndär bod där jag kunde stå och sälja fras och silke och seglartröjor i medan flickorna låg i en korg utanför i solen och Silkesapan fiskade krabbor på baksidan. Ja. Precis så. Precis så, höll mannen med och skrattade.

Men nu är vi hemma och ska vila lite innan kvällens middag; det ska bli lax på saltbädd och en himla massa annat gott som jag knappt ens kan tänka på utan att bli lite tokig, och utanför tar vinden i igen och träden böjer sig mot terrassräcket, och jag har tre hela dagar kvar här att andas.

 

Vinden är fortfarande frisk och sval, men på terrassen utanför gästhuset kan man sitta helt i lä och då är det så varmt att man nästan kokar – jag vill lägga mig och flämta som en hund efter ett tag, men njuter så av värmen att jag låter bli. Så där sitter vi vid körsbärsträden som sticker upp bakom räcket och äter ännu mer räkor; vi skalar och pillar och säger mmmmm och doppar i aioli och kräftröra och det är så salt och gott att man smäller av litegrann.

 

 

Så fort busen har vaknat ska vi packa in oss i bilen och åka till grannbyn; vi vill besöka de små sjöbodsbutikerna och leta efter Limhamnsbombs-versioner och strosa i branta backar och fortsätta det där med att bara vara lediga tillsammans innan jag måste vara tillbaka vid fyra och ha telefonmöte –

och det nästan värker i musklerna av avslappning och värme, och det här;
det här var precis vad jag behövde.