parasollet som jag fått sååå många frågor på kommer härifrån, såg att de fått in flera nu!

 

Idag vaknar vi upp till strålande väder, luften är för en gångs skull varm och lite fuktig att andas och vinden är stilla. Så idag blir det nog till att packa en korg full av jordgubbar och lantbaguetter och ost och åka ner till stranden och njuta av solen och låta Silkesapan slå handflatan i sanden tills det skvätter, och bara njuta av att Sverige bjuder på sommar igen. För visst har det varit en konstig sommar? Jag är så glad att vi nu ska vartvinuänska på torsdag (iiiii, fyra dagar kvar!!!!) så att man iallafall kan få den där veckan av värme (?) som mjukar upp lederna.

Igår hann vi klart en vägg på garderoben, jag sydde en pläd och hundarna dissekerade ett lock av kork – men mer av det får ni se lite senare (minus korkincidenten, då, den är inte så spännande) för nu har jag en vägg till att hjälpa mannen skruva upp innan vi kan packa en korg och åka och doppa tårna i havet.

 

 

Det är full kaos här hemma och ser ut som om det varit någon form av naturkatastrof. Jag projektar nämligen och då brukar det bli såhär. Ni vet canapén som står i vardagsrummet? Den är numera vit. Och idag blir det till att åka och köp nytt tyg att klä om den med. För jo, jag hittade tre kuddöverdrag i mina påsar igår och fick med dom för mig att jag minsann skull göra om i vardagsrummet. Inte mycket, bara rensa upp och byta textilier, men slutresultatet blir nog annorlunda från hur det ser ut idag. Det är ju fördelen med att kunna byta kuddar och plädar; det gör så mycket för helhetsintrycket.

 

 

Och så tvättar jag arslet av mig fortfarande, jag tvättar mattor och kuddar och täcken, och överallt hänger det jeans och dunkuddar och vinterjackor på tork och bidrar till kaoset – men hey; det är ju skönt när det är klart. Eller hur? Och lite kaos har ingen dött av.

Så ja. Det här gör jag idag. Tills imorgon, typ.

 

Idag är en dag full av bestyr. Jag gillar det; man blir liksom klar med saker. Som att rensa ur plastkassar från 2005 fulla med kläder (ja, 2005, det var inget hett modeår kan jag säga), stega upp måtten för sin walk in closet och tvätta obscena mängder lakan. Nödvändiga, halvtråkiga och mycket effektiva saker. Och så snart wak in closeten är färdig ska jag börja rensa ur de andra rummen, plocka bort allt såntdär som bara blivit för mycket ni vet och stoppa det i lådor och ställa det nånstans där det inte gör något att det tar plats. Jag har en utrensningfas, helt enkelt. Så nu gäller det att passa på.

Annars är jag fortfarande lite lyckoyr efter gårdagens konsert, fortfarande lite mätt efter all den där osten och fortfarande vansinnigt glad över att ha så fina vänner i mitt liv.

 

Okej. Nu kommer bildkavalkadernas bildkavalkad igen. Jag har så mycket kort från igår och kan liksom inte sålla, så här kommer det rassla på. För vilken kväll det var! Oh my. Och vilken mat! Går knappt att beskriva.

 

 

När de har såna här tema-middagar så får man som gäst liksom inte veta på förhand vad som kommer att serveras. Så innan det är dags att gå till bords så samlas man i en av salarna och tittar nyfiket på hur de bär fram den ena rätten efter den andra och ställer ut medan kocken pekar och berättar vad man snart ska få njuta av. Och det fanns egenrökt abborre och sötsaltad torsk och vildand och västerbottenpaj och baba ganoush och tomatsalsa och en himla massa andra härligheter – och det är bara förrätten. Galet. Vad jag tyckte bäst om var dock att osten fanns med precis hela tiden, från förrätten till desserten så att man kunde gå och attackera den precis när man ville. Då har man fattat grejen, tycker jag.

 

 

 

Och alla var så himla tjusiga och uppklädda (förutom vi då, så som skulle ut till Laleh sen och klampade runt i gummistövlar och tjocktröjor) och maten var så fantastisk att vi liksom inte ville gå. Så vi satt kvar hur länge som helst i salen och pratade med bordet bredvid och gapskrattade och mulade i oss ost och obscent mycket Valrhona-efterrätter och avslöjade hemligheter och hittade kulhål i tavlor och skrattade lite till. Så länge att personalen tillslut fick komma in och berätta att Laleh minsann jade börjat spela nu.

 

 

Så då stövlade vi ut på framsidan och bredde ut vår filt precis framför baren där Fuffe och hans sambo Eva stod, och sen satt vi där istället och lyssnade på Laleh och tittade på stjärnorna och konstaterade att det här nog var så mysigt att man kunde dö litegrann. Tyvärr fick man inte fotografera alls så nån Laleh kan jag inte visa, men hon var såklart grym.

 

 

Man fick väl egentligen inte fotografera nåt annat än Laleh heller, men där står iallafall jag och Fuffe (courtesy of smygfotografen Fru Sederblad). Han är bara världens bästa människa, den där. När Laleh slutat sjunga så spenderade vi avsevärd tid med att försöka få honom att greppa alla våra briljanta affärskoncept. Det gick sådär. Men han skrattade mycket iallafall, precis som han alltid gör, och jag vevade med armarna och malde på och målade upp framtidsscenarion och pratade om vikten av ekbord och han såg åtminstone ut att göra mentala notes. Eller så tänkte han bara på vad han skulle göra för middag imorgon.

Men ja. Det var den bästa kvällen i sommar och jag är så himla glad att jag har fått uppleva den med så härliga människor runtomkring mig. (Mer av kvällen kan ni läsa här och här). Och den 2 augusti kommer Melissa Horn och jag vet ju redan nu att jag bara måste gå, trots att jag inte har en aning om vilken tid jag landar från vartjagnuänska.

Så det är väl bara att köpa biljetter och hålla tummarna för ett tidigt flyg, för Melissa Horn missar man bara inte, och inte heller ännu en natt på filt under en stjärnhimmel med såna man tycker så vansinnigt mycket om.