jeans/gamla från BikBok, linne/boss orange (såg nu att de hade sänkt rean till 50% istället för 30% – fasiken att det ska vara så svårt att hålla sig någon vecka)

 

Efter en stormig natt då vi legat tätt sammanflätade och lyssnat på vinden och skrattat lite åt vilka makter ett väder kan ha, har det nu lugnat sig och molnen spruckit upp och solen är varm på de terrasserna den kommer åt nu på morgonen.

Ni är många som har undrat och nej; detta är inte det hem där jag växte upp. Däremot har jag spenderat alla mina barndomssomrar på den här orten men i den sommarstuga min pappa och mina farföräldrar hade på den tiden. De är först de senaste 8-10 år sen som min pappa och hans fru nu bor här året om. Själv växte jag upp med min mamma i Helsingborg och i småländska skogar innan jag flyttade till Stockholm och stannade i huvudstaden i sisådär sju år, kanske.

Ikväll blir det middag med min farbror och hans vackra fru, lite vänner till familjen och vi och det ska bli så himla roligt att få se alla igen. Men innan dess ska vi fylla den här dagen med promenader och kulglass från torget och den där havsluften som gör mig vimmelkantig –

och har vi tur får solen vara kvar så vi kan sitta med ryggen mot husväggen och njuta av värmen och prata om minns du när med pappa.

 

 

Utanför vardagsrumsfönstret är utsikten bedövande, stormen tar i och gör så att det tjuter mellan glasrutorna och här inne sitter jag med benen under mig i soffan och fnissar åt åsynen av två av de tre männen i mitt liv som sitter sida vid sida och ser gubbiga ut.

 

 

Jag hoppas att ni också, var ni nu än är, kan sätta er ner med benen under er i soffan och njuta av att vara vid liv ett litet tag.

Det är så lätt att man glömmer just det där.

blus tove/custommade, jeans/h&m

Jag sätts på paus när jag är här. Det går inte att förklara det på något annat sätt. Livspaus. Det är som om allting i kroppen bromsas in och saktas av – som om ingenting längre är särskilt bråttom. Som det där lugnet hos gamla tanter som sitter på parkbänkar och håller varann i hand när hösten kommer, de som inte behöver vara på väg eftersom alla vägar redan gåtts. Förstår ni vad jag menar? Semester i ordets renaste form. Lugnare andetag, djupare andetag, axlarna mycket lägre än jag brukar.

 

 

Vi gör ingenting särskilt och det är väl en del av det magiska. Äter räkor, dricker vitt vin, vilar fötterna högt i vita soffor. Och kramas. Jag blir aldrig för gammal för att vara min pappas dotter och växer aldrig ifrån känslan i bröstet när han fångar in mig och kramar om tills det knakar mellan revbenen. Aldrig. Så ser vi på senaste episoden av Big in Turkey och han har läsglasögonen på näsan och skrattar bullerskrattet och håller med mig när jag säger det var lite bättre det här avsnittet, tycker jag, och så pratar vi lite mer om livet och mina syskon och hur kul det blir när min bror kommer på tisdag och så säger han att han är stolt över mig, som han alltid gör, och jag viftar bort det med handen men blir berörd, som jag alltid blir.

 

 

Och busen kryper runt runt runt på parketten och säger dääää och slår handflatan på allt, och pappa lyfter upp honom med högerhanden – sving säger det bara – och busen skrattar dregel och pappa skrattar buller och då har jag så mycket kärlek i bröstet att det bara inte får plats, och så tänker jag på hur jag inte minns min egen morfar nästan alls – mer än hans flint och det gulmurriga huset och hur jag satt på en matta och lekte med rubiks kub medans han stekte rösti och radion pratade allvar med rullande r.

Men iallafall.

Nu är jag här och nu kan jag slappna av och molnen där ute börjar försvinna och ge plats för sol –
och det finns inte mycket mer att önska av en söndag än just det här.

Familj och räkor och en smula kärlek.

 

Så. Nu är vi äntligen här. Bland vitt och rött och granitgrått, och som vanligt är här så vackert att det liksom fladdrar till i bröstet. Vi sitter utslagna i vardagsrummet och sörplar varmt och tittar ut över havet och bara slöpratar med varann, och så fort busen vaknar ska vi promenera ner till hamncaféet och äta räkor och andas in så mycket havsluft att vi blir lite yra.

Det är livet, det här. Det är det.

 

Sådärja. Då är vi äntligen på väg mot hav och gråa klippor och skaldjursfrossa, och jag har redan ett semesterlugn inom mig som nästan inte går att beskriva. Det är som om de fyra kommande dagarna redan har krupit in i min bröstkorg och lagt sig tillrätta på nåt sätt.

Och hörreni! Nu har vi passerat 2000 likes på facebook! Två tusen!

Herregud, ni är ju inte kloka.

Underbara människor.