Idag har ni inte sett så mycket av mig här inne, men jag har varit upptagen med att ha måndag. Inte för att jag har gjort något särskilt, nejdå, jag har bara försökt fylla dagen med mindre måndagsaktiga aktiviteter. Så att den ska kännas mer som torsdag istället. Som jordgubbar och färska blommor från trädgården och doften av nytvättade lakan som fått hänga på tork och den underbara känslan i ett hus när man öppnar båda dörrarna och låter sommaren få ta sig hela vägen igenom.

Och nu väntar rostbiff och körsbärstomater och nackpussar på en alldeles nybadad buse och sen kanske, kanske en bra bok i kvällsdunklet med fötterna i knäet på en älskad.

Måndag, ni vet. Bara att kämpa emot den.

Det finns vissa saker jag minns mer än andra, såna jag redan sagt.

Som hur jag låg på båtgolvet otaliga somrar när jag växte upp, varm av solen och saltsträv och lyssnade på motorns fräsande i vattnet bakom oss – hur det kändes i kroppen precis innan man slumrade till av båtens mjuka gungande, och hur stroppen till den brandgula livvästen smakade salt när man hade den i munnen. Hur båtens plastinnandöme såg ut, spräckligt som ett ägg, och hur solen nästan lyste igenom det på sina ställen där man låg på rygg med halvslutna ögon och tuggade på livväststroppen och väntade på att få komma fram till en holme och bada från klippkanterna och äta farmors pannkakor medan man torkade.

Sånt.

Men det som är ännu starkare är bilden av min pappa då; egentligen bara en storväxt kontur mot solen, sittande med ena handen på motorns styrstång och med håret som en vild gloria. Hans starka fötter på golvet bredvid mina ben, det stora leendet, rösten som han gjorde djup och viskande när han hittade på sagor för att göra färden kortare. Det var aldrig samma saga, aldrig, han var fantastisk med fantasin och byggde upp läskiga slott och spöken och en spänning som fick det att skrattkittla i kroppen och ibland knep han tag om knäet på en och sa buuuuu så man skrek rakt ut av förtjusning medan han själv bullerskrattade nöjt och strök bak håret. Och så höll han mina fötter, mina små fotsulor i sin gigantiska handflata, och det var det bästa jag visste – bättre än jordgubbssaft och krabbfiske och egentligen inte alls åldersanpassade skräckfilmer med farfar i den vita sextiotalssoffan i sommarhusets vardagsrum.

Och det är det där jag önskar kunna ge vidare. Just det där. Att oavsett vad som händer med livet och oss och världen så ska min son ha kvar den där känslan, någonstans i sig själv,

av trygghet och lugn och sina fotsulor i mina händer.

festparasoll från Bali

Vet ni.

Det är dagar som den här, när man sitter ute hela dagen och grillar och blir varm i nacken av solen och delar filt hela familjen – busen och mannen och flickorna och jag – och fnissvisar mannen bilder på sig själv i fulsnygg strutsklänning (här) och får fotsulorna fulla av nyklippt gräs, som man tänker att

det blir inte bättre än såhär, det blir det bara inte

och förmodligen har rätt.

Ja, här kan ni kanske se den senaste förändringen i håret trots att det är dagen-efter-restaurangbesöks-rufsigt. Ingen drastisk förändring såklart, men ännu en nyans lite, lite ljusare och aningen trimmat i topparna.

Heja Böddi. Han lyckas alltid få mig nöjd.

Vilken kväll vi hade igår!

Vi startade på Occo för middag och prat och skratt – det är en helt nyöppnad mezerestaurang och den var helt fantastisk. Jamen ni ser ju på bilderna. Allting var guld och gräddfärgat och en smula kitsch och Katarina kom gapande att ni måste se toaletten! vilket kan verka som ett udda uttalande på en restaurang, men ja. Man behövde verkligen se toaletten. Där var det mosaik och guldsvanskranar och silkestofsar som hängde från taket. Crazy cat. Där ser ni min klänning också, som jag hittade på Factory på dagen. Älskar den. På fötterna hade jag mina See by Chloé och för er som bor i en stad med mycket kullersten och funderar på att sporta ett par såna en kväll kan jag bara säga – don’t do it. Okej? Don’t do it. Någon timme senare höll jag på att göra en faceplantversion av Svåra Lena och bryta fötterna av mig när jag rasade raklång som nån jävla timmerstock med ett djupt bröl utanför Harrys. Classy.

Men iallafall.

Maten var obeskrivligt god. Och mycket. Man fick ju liksom femton rätter att sitta och trycka i sig och det var röror och piroger med getost och grillad kyckling och kronärtskocka med vitlök, och vi åt så mycket att det nästan var perverst – trots det lämnade vi hur mycket som helst. Vi hade världens bästa servitris som hette Arian och hon vägrade komma med efterrätt om vi inte åt upp. Så vi gav det ett försök till. Och så skickade hon fina lappar med notan (så den inte skulle kännas så saftig förmodligen, smart flicka).

Bartendermannen på bilden heter Laxen och fyllde 25 igår.

Det måste ju firas! Så han fick en sång och ett litet traditionsenligt lyft och en himla massa andra saker han säkerligen inte förväntat sig på sin födelsedag. Himla fint. Jag lyckades även ta årets bild, där Anhalt Annika (jag tycker fortfarande att Anstalts-Annika hade varit ett vansinnigt mycket bättre namn) håvat in Laxen in sin famn som om hon var nån slags björn som nyss raglat ur sitt ide och hittat årets första mat:

Laxen tog det hela med ro som ni kan se. Och efter att vi hade suttit i timmar och skrattat och ätit och skrattat och ställt märkliga frågor till varann och skrattat lite till och klämt ett fruktfat ovanpå matorgien, så var det dags att förflytta oss från bordet till deras loungebarsavdelning.

Där bjöd Laxen på underhållning och Tindy fick barhäng (som ni kan se ett mycket uppskattat sådant) och Anstalts-Annika hittade någon form av känd person som hon tyckte att vi skulle röra vid. Det gjorde vi såklart inte. Fru Sederblad fick namnet Jette Strid, ägaren av Occo lovade oss att ha kvar Arian på livstid ifall hon ville och från en öppen dörr ut mot gatan kom ljummen luft in och svalkade. Jag kunde inte bett om en mer perfekt kväll. Det enda minuset jag kan komma på skulle i så fall vara dj:n. Han skulle behöva en kaka, faktiskt. Och en kram.

Jamen där står dom ju. Allihop. Fru Sederblad, Tindy, Katarina och Anstalts-Annika. Ett gäng härliga, varma, öppna, gapskrattande kvinnor som vet hur man äter trekommatvå kilo meze och hur man får en taxichaufför att inte köra till Haparanda.

Och från där gick vi sen vidare ut i kvällen, mätta och hesa av skratt, och idag är jag lite mörbultad i magmusklerna och varmare i hjärtat och återigen så himla glad för alla människor
den här bloggen för in i mitt liv.