Idag var jag på Kiviks Musteri. Av ingen annan anledning än att träffa Fuffe (Bengt Åkesson), få se stället eftersom jag aldrig någonsin varit där, och låta Rolf och Fuffe träffas. Jag har ju haft kontakt litegrann med Fuffe sen träffen de hade för några månader sen och tycker så vansinnigt mycket om honom, och det var roligt att få ta med Rolf på något för en gångs skull. Hemligare än så var det inte. Bara nätverkande och skratt och rundvisningar. Och nu? Nu är jag mer Kiviks Musteri-förälskad än någonsin.
Det är sant. Jag är helt tagen. Jag tror att det beror på Fuffe. Han har liksom… jag vet inte… ett lugn? Ja. Ett lugn och en ödmjukhet man bara måste tycka om. Han är mjuk på något sätt, som vatten ur en kökskran. När man träffar honom vill man mest gå barfota och dricka vin och spela brädspel och säga du är bra, du och stå på kullar och se ut över ängarna. Ungefär så.
Och området! Som en dröm. Full med vinklar och vrår byggda av kärlek. Vi fick se musteriet och produktionen och träffa Maria som också arbetar där och som har precis samma lugn som Fuffe. Är det nåt i äpplena kanske? Eller i miljön? Det är klart; det måste vara bra för själen att arbeta bland rankor och knotiga grenar. Och det där vita huset med spröjsen, det som ni ser på bilden? Det är kontoret. Skitjobbigt sa jag, och Maria skrattade.
Och innan vi åkte hem körde Fuffe före oss och visade vägen till sin vinodling; små, små ömtåliga rankor i rad och omgivningen var böljande ängar och himmel – inget annat. Jag har får också sa han och då var det kört. Då tänkte jag slå upp ett tält där och stanna ett litet tag och leva Gotlandsdrömmen fast där på slätten istället- bland ängarna och fåren och grindar i trä som står på glänt.
Men vi var tvungna att åka därifrån. Såklart. Man kan ju inte bara slå upp ett tält på Bengt Åkessons vinodling och säga nu bor jag här ett litet tag och demonstrativt sätta sig i en baden baden utanför tältöppningen. Men ändå. Känslan.
Den kan jag leva på länge.
