Det händer mycket nu. Med bloggen och i livet och med allt det där andra runtomkring. Gör det inte alltid det? kanske ni undrar, och jo – så är det nog. Jag är en sån som alltid är på väg, som inte kan några andra vägar än framåt, och då blir det väl sådär kan jag tänka mig. Men ändå. Jag är så duktig på att sprida ut mig som ett träd att jag tillslut har svårt att veta vilka grenar det egentligen är jag borde hålla mig till, och då är det bara att ta ett steg tillbaka. Lyssna på magkänslan. För jag har en väldigt bra sådan, trots allt, om jag bara väljer att lyssna på den. Ibland vill jag inte lyssna på den, för det finns något tröstande i att vara naiv också – som jag har sagt tidigare vägrar jag fortfarande tro ont om människor tills motsatsen bevisats och det fungerar för mig, det gör faktiskt det. Hamnar man på min svarta lista så är man ju ändå där sen; i det vita bruset, och så är det inte mer med det. Man kommer aldrig mer nära i vilket fall.

Men, ja. Nu händer det mycket, igen, och jag väljer in människor i mitt yrkesliv som man väljer ett fotbollslag – jag samlar trupper och sätter på planen och möblerar om. För man är ingen ö, ingenting blir bättre av att göras själv om man kan göra stordåd tillsammans. Men det måste vara rätt; alla måste spela av samma anledning. Det går inte med såna som spelar bara för egen vinning skull, de som ställer sig först i kön genom att komma förbi nån annan eller som blir så nöjda av sin framgång att de glömmer sitt jobb. Och det kan vara svårt att hitta.

Men jag tror jag gör det och snart är jag väl klar. Kanske redan i sommar.
Och sen? Sen blir det åka av igen.

Minsann.

 

Huset är ovanligt lugnt idag; regnet har slutat och tjejerna sover tungt och det är egentligen bara varmluftspumpens susande som hörs på nedervåningen. Jag sitter i soffan med datorn i knäet och ska alldeles strax börja med en bildbeställning, men först har jag en skål yoghurt och en skivad mango att stoppa i mig och lite drömmar från natten att skaka av (jag skulle vara producent för nån slags program med biljakter och var fasligt oförberedd) och sen måste huset dammsugas rent från alla dessa hårstrån jag fortfarande fäller efter graviditeten och som får mig att känna mig som om jag ömsar.

Men sen ska jag titta i kalendern och räkna dagarna en två tre upp till tio – bara tio dagar kvar tills semestern och så ska jag känna att moahahaha och bli lite nipprig av bara tanken.

Nu är dom hemma, flickorna. Oförmögna att stå på sina långa ben bar vi in dom i huset försiktigt, försiktigt – mumlade mjuka ord i deras pälsar hela tiden, sa såja, det går ju bra det här, duktig flicka och tittade lidande på varann ovanför deras ryggar. De kan inte gå i trappor ännu och får bäras upp ikväll, men tills dess har vi bäddat i vardagsrummet så de ska få sällskap; en tjock bäddmadrass omsorgsfullt fixad med duntäcken; Beach House underst där det mjukaste mjuka ska vara (vinnarna i tävlingen kommer imorgon, förresten) och så våra täcken över för att hålla värmen – de är båda två dödströtta och har efter-operations-frossa och har inte rört sig en millimeter från där vi la ner dom för en kvart sen. Älskade flickor. De verkar iallafall för trötta för att ha ont.

Så ikväll är familjen i vardagsrummet. Håller buse borta från salukisar, ger små portioner frikadeller till de nyopererade, ser på Good Wife, lyssnar på regn. Och jag gör wasabilax i ugnen och lyssnar på Melissa Horn och tänker att det är ganska så skönt att vara hemma igen, ändå.

Idag ska flickorna steriliseras. Det går inte att skjuta på det längre – de är fyra år gamla och ska man ha så stor nytta av steriliseringen som möjligt så ska det ske så tidigt som möjligt. Jag kommer ju ändå aldrig att avla på dom; Tooka är för liten och Tant är för stor. Men framförallt gör vi det för att minimera risken för cancer som är så vanligt och som jag har förlorat älskade hundar till förr, och för att de ska slippa alla dessa perioder av skendräktighet och depression som de mår så dåligt av idag. Men ändå. Det skär i hjärtat.

Så det är vad jag kommer att sysselsätta mig med idag. Sitta hos veterinären och låtsas vara lugn och klappa flicköron medan de sövs. Köra hem, pyssla om, bära upp och ner för trappan, hjälpa upp i sängen, bädda ner. Ge buljong och medicin och prata fint. Be om ursäkt.

Och försöka komma ihåg att det är för deras skull, trots allt. Och att det snart kommer kännas bättre igen.

Och så sitter man i bilen igen, på väg hem från Gotland. Bakom oss lämnar vi vad som kan vara världens mysigaste hotell (Visby Hotell), Malena & Ante, kullerstensgatorna och Petra och de andra Philianerna. Det är vemodigt, såklart. Är det inte alltid det? Avsked.

shorts & linne/boss orange, skor/minnetonka, halsband/icon

Men innan vi klev på färjan hem satt vi i solen och njöt – vi åt lunch och tittade på hamnen och pratade om de senaste dagarna och hur himla fina människor vi träffat. Det kändes som en perfekt avslutning; att få se Visby i sol och att få en chans att landa lite, och vi skojade om det där med att flytta dit och skaffa de där fåren och göra något nytt. Egentligen har man ju möjligheten. Om man bara har lite mod och vilja och en smula galenskap.

Men ikväll vid tio kommer vi hem till det lutande huset igen, och havet nedanför åkrarna och bara två veckor kvar tills semestern.

Det är fint det också.