Att ha ett alter ego.

Livet

Det här är Marianne. Marianne gillar Vogue och kulturprogram och katter, och tar sig gärna en liten Campari då och då. Hon skriver på en roman som hon planerar att ge ut under franskt namn och hon drömmer om att få möta våren i Paris på riktigt. Ibland när hon är ute på krogen blir hon lite crazy och feströker vita Prince och spiller vindrink på festskorna (Marianne tycker mycket om skor) men det är inget som inte går bort med lite Vanish och en trasa där hemma sen. Marianne tycker om svåra barer med mycket stålinredning där man måste sitta på vit kuber på golvet trots att det inte alls är särskilt bekvämt, och hon gillar män som har svarta polotröjor under kavajen, lyssnar på Morrissey, ”jobbar med reklam” och har lite för korta byxor. Just nu träffar hon ingen, förutom sin katt Serge (efter Serge Gainsbourg), men hon är öppen för förslag. Marianne äter helst sushi, lyssnar på LP-skivor, motionssimmar i badhuset och ritar med kolkritor på sin lediga tid och hon planerar för tillfället att ta en kurs i Italiensk matlagning på Folkuniversitetet i stan – om hon hinner.

Nej jag har inte flippat fullständigt och kapat håret. Detta är en lugg med medföljande sidohår som jag fick från Rapuntzel till musikvideon men aldrig kom att använda eftersom jag redan hade klippt lugg. Men oj vad man kan ha roligt med den här hårtussen i sommar! Det är ett hårt jobb att vara Marianne, men nån måste göra det.

Att ha söndagssol.

Livet


Hur blev det söndag?

På nåt sätt blev det iallafall söndag och jag hasar runt i pyjamas och öppnar dörren ut mot trädgården och försöker få in värmen – det är sommarljummet ute och med lite tur håller sig molnen borta och ger oss ännu en dag då vi kan sitta i gräset och utebada i balja (nåja, mest Silkesapan, jag tänker inte bjuda grannen på Girls Gone Wild balj-versionen om vi säger så) och dricka saft. Och jag har en man som köpt mig jordgubbar så jag planerar att trycka i mig en liter i solen medan flickorna jäser i skuggan och den där fågeln som låter som en raket går bananas som vanligt.

Det är iallafall planen. Sen kanske det blir regn och vi får sitta inne istället, men det är okej det också för jag har Ben&Jerrys nya Karamel Sutra hemma (jag dör så god den är, iallafall kladdet och vaniljsidan) och två nya tidningar och en skatteåterbäring jag funderar på att delvis förvalta här.

Så. Nu kör vi söndag, tycker jag.

Att visa lite bilder från igår.

Livet

Vi begav oss till Ribban igår; Hanna och Tindy och jag. Jag skulle fotografera några klänningar för Provrummet och hel dagen hade det regnat oupphörligen men precis innan jag åkte hemifrån sprack det upp, och när vi kom fram var himlen ljus och sanden nästan vit igen.

Jag har ju fotograferat Hanna innan men jag vänjer mig aldrig vid hur enastående vacker hon är; jag kan inget annat än att bara sucka och säga herregud och sätta igång – varje kort på henne blir bra och jag har alltid svårt att välja. Alltid.


butterfly dress

Fjärilsklänningen var nog min favorit. Den levde ett eget liv på nåt sätt och var inte styrd utav varken Hanna eller mig, och det är alltid tacksamt att fotografera tyg som är levande och som har en egen vilja.


mabel long dress

Och Tindy var med och skrattade och var som Tindy alltid är, en solstråle, men henne fick jag inte ett enda kort på – jag var så inne i Hanna och allt detta tyg och ljuset som först var puderfärgat men som snart skulle försvinna.


angel long dress

Här var bara en del av alla bilder, får visa mer imorgon. Men ja, det var sådär magiskt bara – sådär som nog inte går att förklara. När man glömmer bort att andas för långa stunder eftersom man är så fokuserad på det man ser i linsen, när man inte ens tänker på att man ligger raklång i sanden eller att man gått ut till knäna i havet med jeans och allt. Det brukar var så med Hanna. Och med havsljus, och Lotta-smycken och klänningar som tar sin egen plats.

Bästa dagen på länge.

Att gratulera sig själv.

Shoppi Shoppi

I början av veckan gick något vägen, något som jag arbetat ett tag för och som är en jättestor förändring för mig. Ni kommer såklart få reda på vad så snart det är tid att berätta, men det måste tyvärr dröja lite. Men iallafall. Det var en stor grej för mig, framförallt var det ett beslut som krävde lite mod att fatta, och modiga grejer måste firas, måste uppmuntras och klappas på axeln och sägas bra jobbat om – framförallt av sig själv.

Så jag gick tillbaka till La Lujo och den där väskan jag bara inte kunnat släppa tanken på och nu är vi ett par, väskan och jag, och den fungerar som en påminnelse för varje gång jag ser den blir jag stolt och tänker bra jobbat, Emma och klappar mig själv på axeln och tillåter mig att vara självgod ett litet tag. För att jag tror att man måste det, särskilt för att väga upp de gånger man kanske tvivlat.

Så här är den. Stolthet över mig själv i orange förpackning.
Någon månads beslutsamhet och arbete hängande på min axel.

Den bästa påminnelse jag kunde ge mig själv.