Att vara hemma igen.

Livet

Och så var man hemma igen, till molnigheten och en trädgård som fullkomligt exploderat, och Silkesapan kasar runt på golvet som om han aldrig gjort annat och väskorna står uppfläkta här och där sen vi kom hem vid tre inatt och gör så att huset ser ut som drabbad av en tornado. Tänk vad mycket saker jag plockat med som var helt onödiga! Stora saker. Som vagnen, till exempel. Jag hade äntligen hittat mig en Nuna-sulky innan vi åkte (Nuna kick ass med alla andra barnsakstillverkare tycker jag, jag menar kolla här) och behövde inget annat. Sen kan sju par byxor och tre stickade tröjor ha varit aningen onödigt också, ja.

Idag väntar sånt jag helt hade glömt bort. Som bonusmentorträff i Helsingborg med Rolf (han och jag träffar ett annat adept/mentors-par) och lunch med företagarförening och sen ett litet möte innan jag kommer hem. Men sen! Sen ska jag vara ledig. Spendera helgen med att äta ost och ta hand om huset och snusa salukiöron och pilla naveln.

Och sakna tre personer som inte finns här.

Att ha sorg också.

Big in Turkey, Livet

Idag åker vi hem. Hem.
Till flickorna och lutande huset och doftljusens svaga spår av lavendel, föredragsförberedelser, terrasshäng och hundra sorters ost från delikatessen. Mitt i natten kommer vi. Till rosorna som kanske slagit ut och till gräset som behövts klippas i veckor.

Men vi åker också ifrån. 60 mil, 31 mil, 147 mil ifrån.

Det är avstånden till dom, till alla tre, som jag räknar mer än jag räknar längtande efter rosor och lutande hus – det är avresedag och vi står i lobbyn som småflickor och gråter, håller varann varsamt i handlederna som gamla tanter och säger vad larviga vi är! och blinkar tårar och viftar mot kamerorna som om de vore flugor. Inte nu, fräser vi, och kramas igen.

238 mil till allihop. Och det bara från mig.

Det känns som när man varit på sommarläger och hittat sig en fräknig, blondflätad kompis som man lärt sig älska och måste ta farväl av medan mamma väntar i bilen. Den där sorgen i bröstet, den som tar plats när något tas ifrån en som man hållit så nära. Det där ömmande, tomma ni vet – det som man tydligen aldrig växer ifrån och som gör att man kan stå 24 år senare i en lobby i Turkiet och gråta över att skiljas en smula. Inte i text, men i person. Att skiljas från det där man aldrig kan läsa sig till; som ljudet av någons skratt eller doften av någon (den där doften som aldrig kan sprayas på, utan bara finns, den som möter en när man stiger in i någons hem för första gången) eller bilden av någons gester i ögonvrån.

Idag, om några timmar, åker vi hem. Hem.
Och jag har 238 mils sorg bland allt det andra.

Att ha simmat med delfiner.

Big in Turkey

Om ni är i Turkiet och bara ska åka till ett enda ställe, så måste ni åka till Sealanya. Måste. Jag trodde att jag skulle smälla av när vi var där.

De har liksom byggt upp ett litet paradis där inne, inte likt nånting annat jag sett. På ena sidan av parken finns bassängerna med vattenshower men på andra sidan – oh my. Där är det uppbyggt vindlande gångar och broar och små oaser fulla av vit sand och pooler som sanden leder ner till, som om man var vid havet, med antingen sött eller salt vatten. Och i poolerna? Fiskar.

Ja. Fiskar. Och man har hämtat ut en snorkel och ett cyklop på vägen, så det är bara att kasta sig i vattnet och börja snorkla runt bland rockor och tropiska fiskar och små ruindelar de lagt under vattnet och det är fullkomligt magiskt. Och när man är klar är det bara att gå upp igen till den vita sanden och lägga sig på en solstol och ta det lugnt. Jamen, ni fattar.

Showen? Den var fin. Men vi satt mest och småhoppade och väntade på det som komma skulle. Delfinsimmandet. Chansen att få röra vid en av de där underbara djuren. Det där man alltid drömt om.


delfinfoto: Ante

Hur det var? Vet inte ens om det går att beskriva. Dessa stora varmkalla djur, med skinn och kropp som… ålar? Fast mindre slemmiga, inte alls slemmiga faktiskt, bara mjukfasta. Att få åka runt i poolen mage mot mage med en delfin och glömma bort att andas under hela tiden för att man är så fast i ögonblicket, i att registrera precis allt så att ingenting missas.

Helt jäkla obeskrivbart.

Att ha hängt i Side.

Livet

Idag, innan delfingrejen, hängde vi i Side och gick på vingelgator och doftade på kryddor och lärde oss om Turkiets historia och fastnade som vanlig precis överallt med alla och snackade strunt och skrattade.

Vi satt på världens mysigaste café, trampade ombord på båtar, letade efter kaptener och såg på när Marika sopade gatan. Och jag testade säkerhetsutrustningen ombord på ett fartyg. För säkerhets skull liksom.

Och sen var det delfinerna. Delfinerna! Jisses vilken jäkla grej. Men det får jag visa imorgon för nu väntar resans sista middag, lite filmning och en podcast.

Återigen. Vilken resa.

Att ha fastnat för Turkiet.

Big in Turkey


klänning/vintage by fé, strandväska/lucky lina, flippisar/havaianas

Det måste jag säga. Turkiet var mycket, mycket bättre än jag hade förväntat mig. Jag var här -98 och skillnaden mot nu är nästan svindlande, det är mer öppet och ödmjukt och omhändertagande än jag ens kunde hoppas på. Och nu, med bara en dag kvar här, tar vi varje tillfälle i akt att njuta – vi frossar i maten och pausar vid poolen och strosar i Side och om bara tjugo minuter sätter vi oss i en buss och åker för att simma med delfiner och bra tanken på det gör mig rusig.

Idag och imorgon kvar. Vi tar tillvara på det.