Sådärja, då har man varit och fått en fransförlängning för första gången i sitt liv. Jag var lite sådär halvnervös för hela grejen eftersom jag förstod att man skulle vara tvungen att blunda ganska länge och jag tenderar att ha lite tvångstankar runt sånt där – när man absolut inte får göra något. Som att öppna ögonen. Då kan jag roa mig själv ganska länge med att tänka ut scenarion där jag vrålar ta bort det! bort! jag måste öppna ögonen NU! och börjar fäkta med armarna och välta lampor och skrämma slag på hela salongen. Men det gick bra. Jag somnade istället och låg sen där och sov i en och en halv timme med öppen mun. Snyggt. Det var nog inte min ögonfransförlängares stoltaste dag på jobbet, direkt.
Och hur det blev? Ja, ni ser ju. De sparade ju inte på krutet om man säger så. Nu har jag fransar utav bara helvete och känner mig lite som en mangafigur. Men det är en vanesak det där tror jag och dessutom kommer de nog lugna ner sig lite om någon dag, fransarna, och inte vara så förbaskat pigga och uppåtvikta. Men jag ser tjusigt sminkad ut konstant trots att jag inte har ett dugg mascara och det är en klar bonus. Dessutom fick jag ju öppen-mun-sova i en och en halv timme på en mjuk brits med en filt över mig mitt på blanka dan och det är inte heller fy skam. Inte för en småbarnsförälder iallafall.
Så? Jo. Jag tror det kan bli bra det här. Nu ska jag bara komma ihåg att inte blöta dom på två dagar och att inte sova med ansiktet i kudden. Hur nu det ska gå till. Men kul att testa nåt nytt!
Nu tar vi lördag, minsann.
