Vi sov som klubbade inatt – jag vaknade i precis samma ställning jag somnat och hade kuddmärken så djupa i fejan att de fortfarande sitter kvar nu – fem timmar senare. Men det vankades ju hotellfrukost och hotellfrukost får man aldrig någonsin missa, det vet ju alla. Så det var bara att släpa sig upp.
Efter frukosten spenderade vi mest tiden med att ströva omkring – hotellet var så vackert i sig själv och i sin omgivning att vi helt enkelt aldrig kom ifrån. Vi strosade runt där bland fontäner och hav och whiskey och bara tog det lugnt och funderade på när vi skulle börja ta oss hem.
Jamen ni ser ju själva. Som nån slags Narnia blandat med En midsommarnattsdröm och en skvätt engelsk pub.
Vi stannade till vid ett mäklarfönster också och tittade nyfiket på vad husen kostade här på Öland egentligen, och för några minuter var vi bosatta i ett kaptenshus på Mörbylånga och sa varför inte? och puffade varann i sidan. Den är så skön den där känslan; att faktiskt kunna flytta om man nu vill – men att känna att man nog trots allt stannar där man redan är. Det som blivit hemma.
Och nu sitter vi i bilen igen på väg hem, och där väntar huset på oss och flickorna väntar på pensionatet och imorgon väntar en hel dags piffande och städande och röjande för på lördag kommer dom och fotograferar mitt hem för nån slags hemma-hos och det är ju så nervöst att man smäller av.