Att ha landat hemma igen.

Livet

Och så var vi hemma igen; trötta, reseskrynkliga och glada, och sitter i vardagsrummet och matar Silkesapa med sjötunga och väntar på hemkörd pizza. Imorgon är det ju upp och iväg igen; då ska vi till Öland och bland annat träffa den här snygga donnan och jag ska få se ön för första gången (men jag har ett svagt minne av en pojke med svärdfisktatuering som jag dejtade nångång runt 97 och som kan ha bott på Öland – jag tror att vi har åkt kneeboard tillsammans där och vandrat över en camping och av någon märklig anledning fäste han min pappas visitkort på en innerdörr i sin lägenhet).

Så nu blir det lite bara-vi-tid och återhämtning och prat om hur de senaste två dygnen varit.
Och ja, det är så skönt att komma hem.

Att ha träffat UF:are.

Livet

Det blev en tidig morgon i morse; klockan sju (?!) skulle bussen gå och jag snubblade ut med halvslutna ögon och lite snoriga bebispussar i ansiktet och försökte hitta bussen som skulle ta mig till mässan. Stockholm visade sig från sin bästa sida dock, med morgonsol och ljumma vindar och asfalt som doftade utomlands.

Väl på mässan skulle vi ha frukost tillsammans med UF-ungdomarna vilket jag verkligen såg fram emot. Det var lite speed dating-utformning på det hela; vi fick frågor kastade till oss att bolla mellan varann – som var är du om fem år? och vad vill du med ditt företag? och så vidare. Företagaren jag satt bredvid (vuxen) förespråkade energiskt Mallorcafylla, kibbutz-jobb och allmänt löst leverne för ungdomarna. Själv var jag aningen mer konservativ.

De här två fantastiska UF-arna Rebecca och Sebastian hade jag äran att få äta frukost med. Deras företag heter Robotalk och det måste ni kika närmare på här. Idén går ut på att de åker runt och håller föredrag på skolor om robotar. Ja, robotar. De här två bygger nämligen robotar som de tävlar med och de flänger runt till Singapore och Mexiko och gud vet vad. Hur coolt är inte det? Jag frågade om det var som det där programmet på TV, ni vet, där en massa robotar åker runt i en ring och slår sönder varann – och ja, det var ungefär så. Fast utan våld. Tänk om jag hade byggt robotar när jag var i deras ålder, liksom. Uj uj uj.

Och nu är det dags att åka ut till flygplatsen och bege sig hemåt igen. Det har varit två otroligt intensiva och peppande dagar och jag är mentalt slut nu. Kommer nog ta någon dag att smälta alla upplevelser.

Men oj vad glad jag är över att ha varit med.

 

Att visa gårdagens middag.

Livet

Nu kommer en såndär bildkavalkad igen, så nu hoppas jag att ni sitter bekvämt.

Kvällen började med SM i Ung Företagsamhet. Det var ett grymt tryck i lokalen – tänk er 1000 representanter för Svenskt Näringsliv och 1000 unga företagare. Det var lite hallå kan man säga.

Det var lite som en rockkonsert. Jag satt och blev alldeles till mig av entusiasmen som de där ungdomarna visade, och det delades ut pris för Bästa Årsredovisning (den skulle inte jag vinna, det kan jag säga) och Bästa Affärsplan och gud vet vad, och vinnarna var så lyckliga att man själv blev lite rörd och ville stå upp och applådera och stampa i golvet och ropa jag vill sponsra! jag vill sponsra! och se till att de skulle kunna fortsätta med sina UF-bolag i evigheter.

Och sen var det middag. Och vilken middag sen! Jag satt och slevade i mig allt som om jag inte sett mat på hundra år och sällskapet var utmärkt och underhållningen i topp.

Sonja Aldén var där med Samuel Ljungblahd och rockade loss och vi hade musikquiz-tävling (som det gick åt helvete med för vårt bord för övrigt) och det blev mycket skratt och allsång och försök att sjunga Lasse Berghagen på låtsasfranska.

Jag satt perfekt på middagen. Mitt emot en man som arbetade med marknadsföring på sociala medier, och bredvid den här stilige herren:

Christer Westin. Han äger en fotobutik i Kramfors som heter Polyfoto och från och med nu kommer jag aldrig någonsin handla mina fotogrejer nån annanstans än just där. Han får skicka. För jisses vilken kunskap och passion han hade för fotokonsten. Galet. Det är sånt där jag älskar med såna här dagar – att få möta de där passionerade personerna; de som brinner för det de gör och som har sitt arbete på något sätt i ryggraden.

Och sen var middagen slut och vi åkte tillbaka till hotellet där alla bodde, och där satt vi en stund nedsjunka på sittpuffar och pratade om företagande och twitter och skrattade så jag hade ont i musklerna när jag vaknade i morse.

Och ja, det var gårdagskvällen. Fantastiskt roligt.

Att ha fått lite ordning på terrassen.

Lutande Huset

klänning/vintage by fé, solglasögon/Principessa, parasoll/Skagerak, matta/Indiska, solcellslampor/IKEA, olivträd/palmpersson

Medan jag springer runt här och skakar hand med en massa folk och skriver i konferensverktyg och äter Dumle tänkte jag att jag kunde visa en mer övergripande bild av terrassen. Eller ja, av halva iallafall – den delen som är åt höger när man kommer ut från terrassdörren. Sen är det lika mycket åt vänster, men det får ni se en annan dag.

Det är sååå svårt att fotografera i fullt solsken men jag hoppas att ni får en bild ändå. Där är bordet och den ena bänken som mannen byggde, parasollet och Palmperssons fetaste olivträd. Bästa stället i huset just nu, den där hörnan. Sitter där varje kväll tills det blir så kallt att jag måste ge upp och gå in.

Och parasollet, ja. Som vi letade efter ”billiga” varianter – var var på IKEA och Jysk och Biltema och Brafab och gud vet vad men alla var så vansinnigt syntetiska och liksom… sladdriga? Så det slutade med en sånhär rejäl, klassisk sak tillslut och oj vad nöjda vi är. Gör en stor skillnad för känslan.

Nu hoppas jag att ni har fått en mer helhetsbild av vår terrass. Ena halvan, iallafall.
Resten kommer snart!