Skitsamma att det är låtsas-vår ute och att man fryser fingrarna av sig bara man går utanför dörren. Nu ska solstolarna målas!
Att ha en beef med takterrassen.
Här har ni den. Takterrassen. Min tillfälliga huvudvärk.
Vi har inte gjort ett dugg med den sen vi flyttade in eftersom golvet behövde bytas, men nu när det är gjort så står den där, tom, och väntar på att bli inbjudande.
Och den hatar mig.
Okej. Det var kanske lite att ta i. Men den trilskas med mig så förbannat. Som med balkongskydden ni ser på bilden, de randiga? De är det absolut första jag gjort med terrassen. Egentligen ville vi ha mörkblåa men IKEA hade bara randiga eller vita den dagen jag hade bestämt att vi absolut! skulle ha vindskydd på vår takterrass, så då fick det bli de randiga. Trots att det är lite glassbil/cirkus över dom. Jag tänkte att det kamouflerar jag ganska bra sen. På nåt sätt.
Det blåser väldigt mycket här ute, som ni redan vet. Väldigt. Och vindskydden har små öglor som man ska spänna fast dom genom med band, men vår terrass är inte byggd som en balkong så det konceptet funkar liksom inte riktigt. Så jag spikade i spikar högst upp som jag trädde öglorna på, och så knöt jag fast nederdelen med små fiffiga band. Gick åt helvete. Varje morgon var jag tvungen att ta ett djupt andetag och gå ut och trä upp dom på spikarna igen eftersom de blåst ner. Och igår, när vi kom hem, hängde vindskydden som trasiga segel runt husknuten som på ett sjunkande skepp – vartenda ett hade blåst av och hängde nu i sina små fiffiga band och fladdrade.
Så då gick jag upp och spikade fast skiten i räcket istället.
Så nu sitter de fast, minsann.
Steg ett i Extreme Takterrass Makeover avklarad.
Att vara hemma igen.
Äter ost, skrattar ihjäl mig till Plötsligt i Vinslöv (på ettan – ni måste titta!), planerar måndagens Volvofilm och njuter av ledigheten.
Älskade lördag.
Att säga hejdå för den här gången.
Efter ett dygns avkoppling med bad och Elle och ansiktsbehandling och restaurangbesök och Silkesapemys är det nu dags att bege sig tillbaka. Mätta, utvilade och i mitt fall även lite mörbultad (jag gillar mina ansiktsbehandlingar som mina massager – aggressiva, rakt på sak och djupgående. Finns ingen mening att lulla om man kan göra nytta).
Jag längtar ju hem lite också, såklart, sådär som jag alltid gör när jag är borta – även om vi nu varit nånstans som är som hemma för mig ändå. Men vi har en mormor att besöka, två kartonger som vi ropat hem på auktion att hämta ut till Leo innan dom stänger, och där hemma väntar världens sötaste lilla möbel till barnrummet och en väldigt tråkig takterass behöver omvårdnad.
Så hejdå, Helsingborg.
Ses snart igen.
Att ha gjort Helsingborg en fredag.
Ja, igår kväll var vi ju ute och åt och återigen blev det uppenbart hur fantastiskt väl jag känner mig hemma i den här staden. Den är så vacker, det är väl mest det. Och så kan jag den utan och innan på det där sättet man bara gör med en stad man har älskat och sen flytt(at) ifrån.
Det gör inte ens nånting att det snöar när man vaknar upp där en lördag i april.