Grannen är ute och fäller träd.
Det ser lite skakigt ut. Som om han inte riktigt gjort det här sen scouterna -67, och framförallt inte med en motorsåg. Kanske har han klyvt en ung björk med yxa en gång, vad vet jag, men det här är ju serious business och han och trädet och motorsågen verkar inte riktigt dansa tillsammans, om vi säger så.

Jag försöker vara cool. Försöker att inte sitta på knä vid fönstret med näsan uppstickande och tjuvkolla för att vara beredd att ta en bebis och springa om det, så att säga, verkar barka åt helvete.

Fast det är klart. Ett nytt tak kunde ju vara fint.
Man får se det från den ljusa sidan.

Vad vi gör? Åh, det vanliga. Jag äter favoritchokladen och surfar Ray Bans (fått för mig att jag borde ha ett par såna) sittande på golvet bredvid babygymmet där Silkesapan är i full färd med sina evolutionära framsteg. Just nu ligger han på mage och försöker krypa framåt genom att göra masken; det vill säga att han kör ner huvudet i marken och tar spjärn med benen och sen liksom plöjer han över muminmattan med ansiktet före. Kan inte vara särskilt bekvämt, men det är sannerligen effektivt.

Ute är det dimmigt och känns som klippt ur nån film från England med disiga hedar och svåra damer, jag har en bit lax med teriyaki i ugnen och hela vardagsrummet doftar påskliljor.

En helt okej lördag ändå, alltså.

Just nu skulle jag egentligen klafsat omkring på en vattensjuk mark och fotograferat, men mannen fick jour så jag skjuter på det till imorgon. Istället sitter jag i fåtöljen med fötterna på bordet och pillar med en tävling som ska ut imorgon och jag har ett fullkomligt tyst hus – silkesapan sover som en stock, flickorna är utslagna och det enda som hörs är värmepumpens susande och en fiskmås utanför som uppenbarligen har någon form av psykos.

Så vad gör man med en jourande lördag? Inte mycket. Jag tror vi fyller den med planering, jordgubbar, en mjuk kanin och en liten skvätt Winnerbäck på toppen.

Ja. Det blir bra.

Och så blev det fredagskväll. Galet. Nyss vaknade jag ju?
Men iallafall. Det blev fredagskväll och ansiktet har fått lite, lite färg efter dagens timme i solen och gäspningarna är lite längre än vanligt och äntligen blev ett fuffens lite färdigt, nu har många spänningar släppt och jag vill inte göra så mycket mer än att ta en dusch, äta ost och hamna i halvkoma framför The Mentalist.

Så nu tar vi fredag, va? Ja. Nu tar vi fredag.

När Silkesapan sover middag släpar jag ut solsängen på takterassen, bäddar fram duntäcket och gottar sen ner mig där i vårsolen med flickorna och äter choklad och bläddrar i tidningar och njuter av strålarna.

Alltså, förstår ni vad choklad och vårsol gör med endorfinerna?!
Man kan ju bli nipprig för mindre.