Ja, det har väl inte undgått någon att jag har lite fuffens för mig just nu.
Den typ av fuffens som inte kan avslöjas förrän det är färdigt nog att avslöjas, men som kommer i sinom tid. Ett fuffens involverar alla som vill (eventet) ett annat involverar er inte direkt men är något som jag tror att ni kommer ha mycket, mycket roligt åt.
Men iallafall.
Det slår mig flera gånger om dagen vilken förbaskat bra idé det var. Det där med att börja blogga. Särskilt i kombination med att gå på mammaledighet. Helt plötsligt finns all den där tiden att göra saker. Roliga, inspirerande, totalt galna saker. Och inte bara det; alla dessa möjligheter att testa på en massa saker man aldrig förr förstått att man nog vill testa på. Det är fantastiskt. Att bara få gå helt och komplett bananas utan att någon försöker sätta ramar, eftersom de enda ramarna som finns är de man sätter själv.
Om jag får för mig att jag vill skapa ett event med Ranelid så gör jag det. Vill jag göra en kokbok för välgörande ändamål så gör jag det. Vill jag fotografera seminakna damer i mitt gästrum gör jag det. Får jag för mig att jag vill bli producent och producera en turkisk musikvideo så gör jag det.
Nåja.
Men ni fattar.
Jag hoppas att ni tar tillvara på er själv där ute. På det som ni faktiskt kan och som ni är duktiga på. Och på allt det där andra också; det som ni inte alls kan och inte alls är särskilt duktiga på – men som ni älskar. Det där som ni vill göra. Utan några ramar och utan att någon kommer och säger att det nog är lika bra att ni gör på deras sätt istället. Jag hoppas att ni vågar, och att ni inte bara tänker utan att ni faktiskt gör.
Det händer inget. Det är inte farligt.
Ja. Jag hoppas att ni får älska något minst en gång om dagen.
Att ni ger er själva utrymmet för det.
Ert utrymme.
