Att komma hem till lite himmelrike.

Livet

Gick lite bananas i ostbutiken och kom hem med över två kilo ost; ett rejält stycke snuskig Skipper och en aningen mindre (och aningen mjukare) vällagrad Grevé. I bilen på vägen hem satt jag och förklarade ingående för Scout Valiant att jag var så sugen på dessa ostar att jag nästan var beredd att gnida dom i ansiktet av uppskattning, men då såg han lite rädd ut så jag behöll resten av mina cravingsyttringar för mig själv.

Och nu är man hemma igen och proppmätt av ost och har tre varma vinthundar omkring sig i soffan, och jag har börjat sjunka in i den där behagliga tröttheten som får det att kittla i vaderna och som gör ögonlocken så tunga att jag bara kan se en tredjedels avsnitt Fringe när jag gått och lagt mig innan jag med en kraftansträngning måste stänga av iPaden och slockna.

Så nu ska jag bara njuta av de närmsta timmarnas slöhet och ostkoma innan jag ger upp och kryper ner med Tooka som en varm kringla mot magen. De här timmarna är nog dagens bästa. Ändå.

Att ha måndag hela dagen.

Livet

Okey. Det är inte riktigt väder för att kavla upp byxbenen och gå på stenar vid havet, det får jag väl erkänna. Det är inte ens sol idag. Men man kan gå från kontoret till Subway utan att frysa om händerna, och man kan ha jackan öppen och halsduken i väskan och bara där är en halv strid vunnen, eller hur?

Enligt livsmedelsverket ska jag äta fisk flera gånger i veckan med det tycker bönan är skitäckligt så jag kompromissar med skagensub och försöker hoppas att det kan räknas som fisk. Det innehåller ju skaldjur iallafall, och säkert nån skum torsksort i crabsticksen. Det är som sagt ingen Anna Skipper jag har där inne; det ska ätas pasta och kopiösa mänger snuskost (ju starkare och mer illaluktande desto bättre) och rostat bröd varje dag med små, konstiga infall då och då som varm korv med bröd eller oliver. Igår slog det mig att jag inte ens kan komma ihåg den där känslan av att skjuta på frukosten som jag gjort varje dag innan. Det känns otänkbart. Och ännu värre; jag har nog glömt hur man gör.

Men nu väntar en eftermiddag med En Himla Massa Förberedelser inför en utbildning/kickoff och några små möten för att se till så att allt är klart inför månadsskiftet. Godiset är tyvärr slut, men eftersom jag arbetar på världens bästa ställe är det utbytt mot dignande fruktfat istället så jag kan äta mig trött på apelsiner under tiden jag fnissar åt mail och slölyssnar på kollegor som får mig att skratta rakt ut med sina kommentarer. Att trivas så bra är något jag önskar alla.

Att längta ihjäl sig.

Livet

Det var elva grader igår och väderflickorna lovar mer av den varan och nu är vi så nära är vi inte? Våren?

Min längtan efter värme är så intensiv att den känns i huden, jag tittar på bilder från semesterresor och kan känna alla dofter, jag längtar efter varmt trädgårdsgräs mot fotsulorna och en grill som doftar ljuvligt av cayennekryddade kräftor, jag suktar efter en lördag i Köpenhamn när solen står högt och jag kan kryssa på gågatorna med min man och stanna för en egentligen oförskämt dyr brunch på café Europa. Jag saknar solglasögon och sommarklänningar och att ligga på mage på en tjärdoftande brygga på västkusten och fiska krabbor med ett snöre och en tvättklämma. Allt det där.

Men nu är det iallafall elva grader och vi är på väg dit, till det varma, och det här året kan jag plantera och gräva och ligga i solstolar i min egen trädgård. Bara några månader kvar. Och Svåra Lena har hittat en inneboende vid namn John, vars företag förbjuder honom att odla skägg men som är villig att skaffa galonbyxor om det är vad som krävs för att han ska få flytta in. Vi har skrattat gott åt många av de andra svaren; en hel del har tagit detta som en renodlad kontaktannons och framställt sig själv som både det ena och det andra och berättat om hur mycket de tycker om hundvalpar och att ta långa promenader vid havet. En man vid namn Conny verkade ganska vettig i sitt svar men avslutade med den aningen ekivoka meningen “jag vill gärna kramas ibland om det går för sig” vilket Svåra Lena i sitt goda hjärta valde att ta som ironi med tanke på att hon skrivit att man inte får försöka få chans på henne om man flyttar in, så hon ringde helt sonika upp Conny för att så att säga känna honom lite på pulsen. Gick sådär. Conny kallas numera Creep-Conny och var inte det minsta ironisk, och Svåra Lena var fullt och fast övertygad om att han tog på sig själv under tiden de pratade.

Så det blev alltså John istället som förvisso inte har skägg men som kan segla och inte flåsar när de pratar med varann i telefon. Han vann över henne när han skrev att han hade en bakgrund som bland annat byggförman och socialassistent, så att om nåt gick sönder eller om hon fick missbruksproblem så kunde han vara behjälplig. Dessutom, skrev han, såg han bra ut och kunde (om inget annat) vara “en prydnad för hennes hem”. Detta fick Svåra Lena att skratta sitt häää häää häääää och sen var saken biff.

Ja. Det kommer nog sluta bra tillslut, det här.

Att förbereda sig för sommaren.

Livet

Vi har haft en mycket rättvis arbetsfördelning idag. Mannen har varit ute och slagit ner vårt staket medan jag har legat på rygg med Sigges nos mot halsen och Tooka på fötterna och ätit smågodis och läst ut Marian Keyes senaste bok i ett sträck. Nu ska bara nätet upp också sen är vi redo för en riktigt vinthundssommar i det här huset.

Säljaren hade svarat Åke idag, och hon hade gjort det själv. Mycket underligt, tycker jag. Hade jag fått ett brev från en advokat hade jag nog inte författat ett svar själv – jag hade blivit livrädd och sett till att jag hade riktigt torrt på fötterna först i såna fall. Men det är kanske bara jag. Hon skrev bara att hon ansåg att hon hade åtgärdat vad hon åtog sig i kontraktet när hon hade en kille där som smetade på murbruk för fyra tusen (riktigt så uttryckte hon sig inte men ni fattar) och att hon inte riktigt förstod vad Åke menade när han skrev att han skulle stämma henne – vad innebar en stämning och vad tyckte han att hon skulle göra? Och så passade hon på att säga att de där sju tusen hon hade erbjudit oss Av Sin Goda Vilja inte längre var ett erbjudande som stod kvar. Bra att veta. Särskilt sen det kommer en tekniker på fredag som ska fastställa läckagets orsak och lämna förslag på åtgärder – och att det i runda slängar kommer att landa på ungefär etthundrafemtio tusen med en proper åtgärd och med reparation av följdskador (något som vi för övrigt var beredda att avskriva på den tiden vi ännu inte hade behövt blanda in en advokat – bara hon fick det att sluta läcka så som hon lovat och skrivit i kontraktet). Så; ja. Vad kan man säga? Karma är en bitch.

Men nu ska jag försöka hålla mig vaken en timme till genom att snusa min man på halsen framför Mad Men och dricka upp det sista av tre liter mineralvatten. Det finns lite tid kvar att klämma ur den här helgen.

Rekommenderade inlägg