Att ha dagens vinnare.

Bloggeventet 2012

Då var det badrumspaketet från EcoandStuff och presentkortet från Sigill Interiör som fick nya hem.

Grattis till Josefine & Ida O! Hoppas ni blir överlyckliga.

Ps! Böddi hälsar och tackar för senast. Han hade ”sooouper nice time” och ger nu alla som var med på eventet 15% rabatt på klipp eller klipp&färg från och med nu och mars ut om ni bara anger ert biljettnummer när ni bokar. Så nu kan ni gå och ”get ouppklippteller ”toupérra” hur mycket som helst.

Att fota mer för Folk.

Livet

Herregud vad svårt det är att fotografera sig själv! Det tar liksom tio gånger mer tid i och med att man inte ser genom linsen vad som händer, och man har ingen som står och vrålar titta hiiiit! titta nerååååt! se suuuugen ut! eller annat som kan vara till hjälp. Men jag hade en kasse vårnyheter från FOLK som skulle fotas och ingen att fota dom på, så det var bara att dyka ner i gottebitarna och dressa sig själv och köra.

Ja, ni ser lite av resultatet här ovanför.

Problemet med såna fotograferingar är att jag vill ha typ allt sen. Allt. Det blir ganska dyrt i längden. Och så saknar jag Tindy. Det blir alltid bättre när hon står framför kameran och jag står bakom och vrålar att hon ska se sugen ut.

(Och ja; jag har typ 7 kilo fetvadd i bh:n. Inga kalla bröst här inte*).

*= Ni som inte har barn – man kan få mjölkstockning om brösten blir kalla. Därför fetvadd. Inget freaky, alltså.

Att moona sina grannar.

Livet

Som ni vet har jag ju haft gardinerna i vardagsrummet neddragna sen vi kom hem från BB, typ. De fönsterna frontar nämligen grannens middagsbord och med tanke på hur ofta man går med tuttarna ute i början när man ammar tyckte jag att det var ett smidigt sätt att behålla grannsämjan på. Jag är ju en ganska klok kvinna emellanåt. Men.

I helgen hade vi besök.

Inför besöket tyckte jag att det kunde vara trevligt om vardagsrummet kanske inte såg ut som nån form av bunker, så jag hissade upp gardinerna. Hade då inte en tanke på att det, efter 4 månaders mörkläggning, numera sitter så djupt rotat i mig att ingen ser in att det faktiskt var bäddat för katastrof.

(Detta kommer låta lite sjukt, okej? Men det är såna vi är): I söndags kväll tyckte jag att det var en ypperlig idé att ställa mig framför min man, dra upp tröjan över magen, säga hööööö och flärpa ut hela post-preggo-fladdret till allmän beskådan. Fråga mig inte varför. För att det är en rubbad sak att göra? Vi skrattar åt sånt. Men iallafall. Vem sitter med full insyn rakt in i vardagsrummet och har middagsbjudning? Hm?

Just det.

(Och sen toppar jag det hela med att tre timmar senare böja mig fram och dra av mig jeansen vilket innebär att jag fullmoonar grannen. Alltså verkligen. Vi pratar blommiga-grannypants-mooningen de grande. Fi fan. Nu är gardinerna nere för fem år framåt).

Är det bara jag som inte kommer in på hotmail idag?

Att sakna någon.

Livet

Några har varit här, och åkt igen.
Bara ett dygn, visserligen, men de var här och nu har de åkt igen och om de inte hade lämnat små spår av sig själva här och där i huset
(gästminnen)
hade man nästan kunnat tro att de inte –

men jo.

Aldrig är ett hus så tomt som när efterlängtade blir saknade igen.