Jaha. Förstasidan, alltså.
Under 1 av 2 är inte nöjd med Skånetrafiken sitter jag och skyler mig med ett kollegieblock och ser förbaskat nöjd ut. Och Carl-Otto! Han slapp saxen. Och fårskinnstofflorna har så att säga simmat ur bild, och bebisspyan är inte synbar.

Hon kanske tyckte om oss litegrann ändå.

Och du nya läsare som eventuellt hittat hit, nu ska jag försöka göra minutenversionen av Att vara någons fru: jag heter Emma och först så målade jag mest skåp, sen blev jag preggo och åt kebabrulle och kladdkaka och blev 30 kilo större och såg ut som Tommy Körberg, sen födde jag barn och fick en aula och jättetuttar, och så vann jag Ranelid och bestämde mig för att skrapa ihop ett event och nu är vi där.

För att fatta nånting om Metrotexten kan ni läsa här. Och kanske här.

Hoppas du ska tycka om oss, vi som hänger här inne. Ja jag säger ”oss” för detta har liksom blivit ett slags café för en massa glada kvinnor som avhandlar både det ena och det andra. Vi är lite underliga, men vi har hjärtat på rätt ställe. Och du får plats, du också. Om du vill.

Som avslutning på den här kvällen tänkte jag bara berätta att Ellis Corner också är med och lägger in ett presentkort på 500 kr i potten.

Men!

Eftersom det tjatas så satans mycket om det här eventet nu och det är så många av er som inte kunde komma så lottar Ellis Corner ut ett likadant presentkort (500 kr) även till er, oh ni eventlösa. Jajemen! Så nu har ni som inte kan komma på eventet chans att kamma hem nåt fint att oooo:a över.

För att vara med och tävla behöver ni bara berätta varför det är så himla synd om er nu när ni inte kan hänga i Malmö och fuldansa och ställa opassande frågor till Ranelid och bli dragqueen-snygga. Inte mer än så, alltså.

Tävlingen pågår till och med lördag klockan 19:00.

Bring it on!

(Nu ska jag återgå till att se på serier och våndas över min stundande horseface-bild i Metro imorgon. Horseface, fårskinnstofflor, öppen-mun-garv och amningstuttar. Fint).

Alltså. Om ni bara visste vilken Monty Python-förmiddag jag haft.

Först så var det ju dags för BVC-besök. Trots att jag gick upp i god tid och ansåg mig ha det hela planerat finfint löpte det ju inte alls på sådär smidigt som jag fått för mig att det borde göra. Till att börja med hittade jag inte kupévärmaren och fick ringa mannen samtidigt som jag klampade omkring ute i garaget i långkalsonger och svor åt snön som började vräka ner. Tillslut hittades kupévärmaren och kunde kopplas in i bilen, men då fick jag ett sms av Jessica som äntligen fått tag på Posten och lokaliserat det borttappade paketet och de skulle köra ut det till mig kanske, vi får se, nångång denna dag mellan 00 och 21:30, eller så (ni vet hur det är) och eftersom jag skulle iväg var det bäst att jag satte en lapp på dörren med ett meddelande om att det var helt okej att lämna sakerna på trappan om jag inte var hemma.

Efter att ha lyckats gräva fram papper och penna och skriva en lapp till posten hade jag redan passerat tiden jag egentligen borde satt mig i bilen och kört för att hinna till BVC, och redan här börjar svettmustaschen komma. Fortfarande i långkalsonger vänder jag upp och ner på halva huset för att hitta nånting att fästa lappen med och får äntligen fast i en rulle eltejp som mannen säkert har till nåt fräsigt, och kastar mig ut i snön (i långkalsonger) för att fästa skiten på ytterdörren.

Vet ni hur mycket det blåser här ute? Hm?

Just det. Inte en chans i helvete att lappen kommer sitta kvar med eltejp. Svärande ger jag mig in i huset igen, välter ut innehållet från 4 kökslådor på golvet, snubblar på mina hängslen, slår tårna i köksstolen och drar armbågen i bordet innan jag hittar en rulle vanlig tejp. Här nånstans borde jag ju förstå att om inte eltejp funkar lär inte vanlig tejp funka heller, men nejdå – jag stövlar ut med min fattiga tejprulle och försöker fästa lapphelvetet i full storm. I långkalsonger. Går åt skogen förstås vilket får mig att svära ännu mer och förbannat slita ut tejp ur rullen vilket bara gör att jag trasslar in mig i det och blir om möjligt ännu mer förbannad, och med tejp hängande från fingrarna klampar jag in i huset igen – fullt och fast bestämd att jävlas å det grövsta med lapphelvetet och dörren. Nu var det krig.

Plöjer hela huset på jakt efter verktygslådan, för här ska det fanimig spikas fast en lapp till posten på dörren – en stor jävla spik skulle jag ha tag i, gärna en sån man fäster cirkustält i marken med, minst en sån – kanske två. Tror ni jag hittar verktygslådan? Nejdå. Den är puts väck. Med en åder stor som ett lillfinger i pannan far jag genom hela huset på jakt efter verktygslådan men den går inte att finna nånstans, och precis när jag är beredd att ställa mig på golvet och vråla får jag syn på nåt gudasänt. Häftpistolen.

Jodå.

Två sekunder senare står det alltså en galen kvinna iförd långkalsonger ute i snön och skjuter frenetiskt fast en lapp till posten på sin dörr med en häftpistol.

Friskt. Verkligen.

(Och sen kastade jag mig i bilen och körde till BVC och kånkade ut unge och skötväska och mig själv och slog mig ner i väntrummet bara för att upptäcka att jag hade kört till FEL bvc. Såklart. Dagens besök var på det lokala pytte-bvc:et och inte på det stora, så det var bara att kånka in sig i bilen igen och skrattande åka tillbaka till byn och komma 40 minuter för sent. Men hey. Nu är han 4månaderskollad, posten hade inte kommit och 180 goodiebags var mirakulöst orörda).

Spänning är att sitta i väntrummet på BVC och fundera på vad 2 ensamma vinthundar kan göra med 180 goodiebags på en timme.