Jag blir sällan arg eller frustrerad. Det är liksom få saker i livet som trycker på de knapparna hos mig, det ska ganska mycket till. Men en sak som gör mig så frustrerad att jag vill skrika i en kudde eller gå och banka huvudet i en vägg är felrekryteringar. Människor som klart och tydligt har en tjänst de helt enkelt inte borde ha. Folk som inte jobbar när de är på jobbet. De stillastående, oförmögna, okapabla.
Som det här med välgörenhetsprojektet. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det är skrämmande hur totalt ointresserade organisationer är av att få in pengar. Jag kunde aldrig föreställa mig att människor som satt på informationspositioner på allehanda organisationer skulle vara så totalt och fullkomligt ovilliga att delge just information. Jag hade valt ut ett par olika organisationer som jag var intresserad av att stödja och har nu spenderat en vecka på att försöka etablera någon form av kontakt med dom vilket bara det är ungefär lika enkelt som att få hjälp av Telias kundtjänst på under två minuters väntetid. Men hey. Det kan jag ta. De har mycket att göra. Busy, busy.
Men.
Vad jag inte kan ta är människor som är noll intresserade av sitt jobb. Som när jag berättar att ”hej, ni kan potentiellt få en shitload av pengar från mig, bara sådär, skulle ni snälla kunna slå mig en signal så att jag kan få höra om era olika projekt, jag vill göra något bra av detta, föra ut er information” skickar ett mail till svar. Tycker att jag nog borde försöka vända mig lokalt istället, det vore väl bättre. Om jag nu vill ge pengar, alltså. Och när jag svarar att jag inte vill vända mig lokalt utan vill ge rikstäckande, gärna till det där projektet jag läste lite om, det som heter ”xx” – skulle ni möjligtvis inte kunna berätta lite om det? menar på att om jag nu tvunget vill ge rikstäckande så kanske de har nån fond jag kan skänka till. Exakt så. Inget ”men vad roligt att du brinner för vår sak, det gör jag också, vad behöver du veta?”. Berättar dessutom inget om projekt ”xx”. Tycker att det kan jag väl googla. Typ. Låter mig som potentiell givare själv sätta mig och googla upp information om deras organisation, försöka hitta vad de arbetar med och hur och vad man kan stödja, vilka projekt det finns som de just nu arbetar med och som behöver bidrag. När man sitter som informationsansvarig. Och det är inte SOS Barnbyar heller eller nån annan jätteorganisation med en miljon i elden, utan en mindre organisation med direktnummer till medarbetarna på sidan. Det är fan så jag skäms å deras vägnar. Jag menar, hur jävla upptagen kan man va? Inte vet jag, men jag hade liksom inte föreställningen att det varje dag hör av sig folk som vill kasta pengar på dom. Men jag kanske har fel.
Fasiken, alltså.
Ska man verkligen behöva starta en egen hjälporganisation också? För att få saker och ting gjort? Okej att inte organisationerna kastar sig över mig eller på eget bevåg mailar mig, men att jag skulle behöva jaga folk för att ge dom pengar, det trodde jag aldrig.
Så nu blir det inte den organisationen. Trots att jag gärna hade velat eftersom deras sak, den de säger sig brinna för, är så behjärtansvärd. Men om det inte brinner, eller inte ens pyr, hur kan jag då lita på att pengarna används på rätt sätt?
Och det blir inte de andra heller, de som inte bemödar sig svara, som inte har koll på sina projekt, de som sitter vid sina skrivbord och pillar sig i naveln och är så nöjda med sin tjänst att de glömmer bort att göra sitt jobb.
Usch. Ibland skäms jag över att vara människa.
