Ja. Jag ska visa mer av det där underbart vackra imorgon. Just nu är det bara på tok för mörkt för att kunna fotografera, men det kommer. Det är det absolut bästa köpet jag någonsin gjort i hela mitt liv. Och till sjukt bra rabatt dessutom. Åh.

Tills dess måste jag bara visa de här skitläckra sakerna! Gjorda i papier-maché av återvunnet material av konstnärer på Haiti och jag skulle kunna tänka mig en av varje, viltgalen som jag är. Hittas här.

(Dock kunde jag inte nånstans klura ut frakten för att få hem dom till Sverige, men hur dyrt kan det va?).

Och ja, jag är jätteledsen – ni som tycker att jag tappar ”trovärdighet” när jag länkar och tipsar om rabatter och reor men det är så det får vara. En stor del av behållningen för mig själv i bloggvärlden är just det. Att hitta nya saker och få nys om rabatter. Jag tipsar er eftersom jag tycker om när ni tipsar mig om saker och nu innan jul hittar jag en jäkla massa reor värda att nämna. Efter mellandagarna förmodligen inga alls. Om ni bara visste vad jag älskar när jag hittar en rabattkod inne hos nån av er! Oh my…För att inte tala om när ni länkar i kommentarer till saker jag borde tycka om! Dyrt blir det ibland men det är det värt. Och jag måste alltid utgå från mig själv annars blir det inte bra. Inte för mig som lever med den här bloggen och skapar den varje dag.
Varje.

Därav kommer jag fortsätta tipsa och jag kommer inte ”försvara” det vidare. Det känns bara befängt. Jag är den jag är och jag gör det jag gör, och jag kommer aldrig (hur gärna jag än skulle vilja) kunna vara precis så som var och en av er önskar att jag var, eller skapa min blogg precis så som ni skulle vilja att den var skapt. Jag är inte, och vill inte bli, en kameleont. Varför skulle jag behöva försvara det?

En del tycker att jag var bättre förr och vad förväntas jag svara på det? Det är obeskrivligt tråkigt. Såklart. Och en del tycker att jag är bättre nu. Och det är obeskrivligt roligt. Såklart. Men jag är samtidigt inget TV-program att recensera. Jag är en människa. En skrivande sådan, förvisso, men ändå.

Jag är, som jag sagt innan, inte tusen människor.
Ni får tycka om mig ändå. Och det hoppas jag ni gör.
För jag tycker bannemig om er.

Punkt så.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid haft en fablesse för kläder. Inte på det där Elin Kling-sättet, jag har aldrig följt modetrenderna slaviskt (jag är inte cool nog att pull it off) men jag har alltid älskat kläder och njutit av dom på ett snudd på ohälsosamt sätt. Jag har heller aldrig varit fixerad vid märken utan mer tittat på plagget som så – och om jag har haft tur har jag kommit undan riktigt billigt och om jag haft otur har det ibland blivit dyrt (på något mystiskt sätt har det dock blivit mer av den dyra vara sen jag började blogga och fick upp ögonen för märken jag aldrig haft en aning om innan).

Och sen blev jag ju gravid. Och även om jag försökte hålla kärleken vid liv är det inte riktigt samma sak att leta kläder till Tommy Körberg, om vi säger så. Man är ju aningen begränsad i det tillståndet. Så passionen för kläder fick gå i vila lite.

Men nu! När kroppen är nästan som innan igen (men med extra allt) har passionen kommit tillbaka med full kraft. När mannen ligger och surfar sina cykeldelar ligger jag bredvid och plöjer nätbutiker som en galning och suckar njutningsfullt och oooo:ar. Åt sånt här. Och sånt här. Och sånt här (några månader kvar tills den, ja). Och blir alldeles berusad av möjligheten att välja någotsånär fritt igen utan begränsningar. Och det känns på det där logiska tjejmattesättet helt befogat att frossa i kläder nu, när jag knappt handlat nååååånting alls på sååååå många månader.

Dock verkar den där berusningen då och då övergå till rena rama fyllan.

Som igår. När jag råkade klicka hem ett par babyrosa Uggs. Ja, jag vet. Det är inte okej, va? För att göra det hela lite bättre kan jag berätta att det inte var den vanliga sorten utan ett par cardy; såna där stickade ni vet – jag har nåt par sen innan i vanliga, vettiga färger och älskar dom. Men nu var det tydligen dags för ett par babyrosa. En del av mig älskade dom tydligen för det var ett stort oooooh innan klickandet, men direkt efter började jag nyktra till lite och undra om det verkligen är så stylish med rosa skor. Jag får liksom bilden av Jordan framför mig, hon har nog rosa skor. Och 50-åriga kvinnor som går på arbetsmöten med glada gem i håret och Hello Kitty-pennskrin för att de tycker att det utstrålar barnslig charm (vilket det inte alls gör – det är bara otäckt). Och en tjej här i stan som alltid har prinsessdiadem på sig, med sånt där med dun-fluff ni vet, och som jag ser ibland när hon är ute och går med sin minigris.

Och då blir jag lite orolig. För en del av mig ooooh:ade faktiskt.

Så när de kommer får ni vara med och bestämma, okej? Om de faktiskt var acceptabla. Eller om jag nog var pinsamt packad och borde gå och kamma mig.

Jag litar på er.