Att snabbtipsa.

Shoppi Shoppi

Kikar bara in lite snabbt mellan återkontroll och föräldragrupp för att tipsa om att jag såg inne hos vackra HoP att butiken Stil (såååå snygga grejer) firar ett år och därför har 25% rabatt på hela sortimentet. Hela! Allt. Totti! Så jäkla bra.

Stil hittar ni här.

Rabatten syns liksom ingenstans men dras i kassan märkte jag, var lite förvirrad först.

Att gå på återbesök.

Livet

Idag är en busy dag. Det vankas nämligen både återbesök och en träff med föräldragruppen (ni vet; de jag delade tygtuttsupplevelsen med) så jag flänger runt här hemma för att hinna bli klar och redo för att bli tittad i aulan om en timme. Hur redo man nu blir för det, liksom. För det är väl det man gör vid ett återbesök? Ser så att allt är tillbakastoppat ordentligt. Kollar så att man kan knipa och så.

Själva knipandet är jag inte så orolig för. Jag tror inte det är så mycket problem med att stänga dörrarna, om ni förstår vad jag menar. Det är vad som pågår bakom dörrarna jag är aningen orolig för. Att ha gått från att kunna husera ett intimt sällskap till att kunna hålla hela jävla nobelmiddagen. So to speak.

Så ja. Busy, busy.
Återkommer senare.

Att bli så glad för nåt så litet.

Shoppi Shoppi

Köpte ni något på Blackballoons SHOWROOM-rabatt? Ja, ni ser ju vad jag inte kunde hålla mig ifrån. Bland annat. Åååå, detta underbara armband! Jag var som ett barn på julafton när jag packade upp paketet och det var precis lika vackert i verkligheten som jag föreställt mig. Nu har jag fått blodad tand och har siktat in mig på det här vackra halsbandet också. Ni som följt mig ett tag blir ju förmodligen inte det minsta förvånade.

Dessa ikoner. Åh. Skulle kunna bada i dom.

Och oooo det är 10% på alla smycken från Vintage by Fe idag och imorgon med koden JUL!

(Ps! Tack för alla era ”Fråga Kakan”! De kommer komma i turordning, och imorgon tar vi del 2 som handlar om vad tusan man gör när släkten är värst).

Att se potentialen.

Livet

Så. Nu är mammagruppen avklarad och.. tja.. den har faktiskt potential. Där fanns en kvinna som jag nog minsann såg dra lite på smilbanden ibland och det bådar ju alltid gott. Men ni vet ju hur det är sådär i början; alla är stiffa och man sitter där med sin unge och undrar om det är okej att dra fram brösten eller inte och man vet inte riktigt hur grafisk man kan vara i sin förlossningsberättelse och alla pratar lite tystare än de gör i vanliga fall. Men efter några gånger ska det nog släppa och jag tror som sagt att där finns en eller två som till och med kan tycka att jag är riktigt kul.

Som bonus var en av tjejerna naprapat och instruerade mig (genom att berätta, inget annat) hur jag själv kunde trycka upp ett finger i arslet och töja på musklerna runt svanskotan. Så slapp Göran, liksom. (Ja, klart kom mitt anus på tal, vad trodde ni?).

Så nu är helgen räddad. Så att säga.

Och nej. Jag hade inte bodyn på Leo. Det har inte ens jag mage till.