Nu förstår ni kanske varför jag inte flänger runt på PW:s med barnvagnen? Det här är landskap att njuta av.

(Och så är jag alldeles för lat, såklart. Men det behöver vi ju inte prata om).

Jag tycker att det är vansinnigt kul med accessoarer. Mest för att de oftast inte behöver kosta skjortan men ändå kan göra hur mycket som helst för helhetsintrycket.

Ni var några som frågade om halsbandet igår, och ja – ännu en Buddha. Jag vet; jag med mina ikoner. Men jag älskar det här halsbandet! Jag visste att jag var tvungen att ha det när jag såg det första gången, och då är det inte så mycket att göra åt. Faktiskt.

H&M överraskar allt som oftst. Den här ringen hittade jag där för rafflande 49:50 och det finns en stor chans att den får vara med på galan i helgen. Mest för att den får mig att känna mig som (en väldigt mycket mättare version av) Rachel Zoe, och det är ju inte illa.

Och den här ljuvligheten kom med posten idag! Jag säger ju att jag har världens finaste läsare. Otroligt. Det är Therese som gjort halsbandet och jag tycker att det är helt makalöst vackert, och jag fattar inte hur man kan tillverka nåt så tjusigt (och så känner jag mig så vansinnigt bortskämd, fina ni).

Ja. Ibland måste man pynta sig, helt enkelt, och då gör jag det helst såhär.

Och nu har jag fått vinnaren till by Ti Mo-plagget av TINTIN! Och vinnaren blev Åsa, som rodde hem en Puff Shirt med den smått fantastiska motiveringen:

”Jag skulle vilja ha den här tunikan http://www.tintinstyle.se/system/search/product.asp?id=4769&m=71&page=1&rnum=9 i storlek S.
Så att jag har något snyggt att ha på mej när jag blir utskälld av svärmor för att jag nästa vecka ska gifta mej med hennes son i smyg.”

Alltså. Att få vara en fluga på den väggen.

Grattis!

Jag tycker att det är fantastiskt osexigt att laga mat till mig själv. Finns det något tråkigare? Så nu när jag är hemma så står jag inte direkt och gör avancerade stekar och garnerar lammfiléer i köket i ett rutigt förkläde, men man måste ju äta så jag försöker hitta saker som är enkla, snabba och samtidigt smakar nomnom. Som kycklingsallad. Hur enkelt som helst; bara att steka kycklingfilé i en himla massa chiliflarn, tjoffa in den i kylen och sen ta fram den och mixa med körsbärstomater, sallad i påse och grönmögelost när det är dags för lunch. Tar fem minuter och är tokgott.

Sen såg jag att Alice undrade om jag hade städhjälp och då blev jag lite rädd för att ni ska tro att jag är värsta superkvinnan – för det är jag absolut inte och jag vet hur man kan snegla på andra och tycka att de verkar så himla effektiva och undra varför man själv inte hinner med så mycket. Jag har inte städhjälp (tyvärr, funderar på det dock) men jag har en strategi. Jag gör helt enkelt så att jag plockar undan i vardagsrummet och köket då och då när Leo sover, eftersom det är de två rummen jag/vi är mest i. På så sätt kan jag sen sitta i vardagsrummet och se mig omkring och tycka att åhå vad städat här är! och inte bli stressad av stöket i de andra rummen. Ser man det inte finns det liksom inte, det är mitt mantra. Köket och vardagsrummet är nog också de rummen ni ser mest av så därför förstår jag att man kanske tror att hela huset ser sådär välstädat ut. Men icke! Köket och vardagsrummet är ganska hyfsat städade. Resten av huset ser väl mest ut såhär:

Japp. Jag är inte övermänsklig. Så nästa gång ni ser en bild och tänker hur hinner hon med så mycket så kan ni istället tänka att nä nä jag går inte på den lätta. Okej?

Jag har en fyraveckorsbebis för guds skull – städa kan jag göra när han går i förskolan.
Eller nåt.

Den här bilden är tagen för ganska exakt ett år sen, nån helgmorgon nere i vardagsrummet när frukosten börjat dukas fram och Tooka spanar efter äventyrligheter utanför fönstret och jag inte var gravid. Det är så svindlande det där. Tiden.

Jag menar; tänk vad som har hänt på ett år. Och samtidigt inte.

Den decembern var jag på den värsta julshowen i mannaminne och satt inklämd mellan kolleger vid ett långbord och tittade förfärat på när två vithåriga män juckade på fioler och vi skrattade så mycket att kommunfolket vid bordet bredvid bad oss att dämpa det lite eftersom vi störde showen. Månaden efter åkte vi till Trysil med jobbet och konfererade och åkte skidor och slet armen ur led på en skidinstruktör, och det var som att vara på läger igen – jag kom hem fjärilsfladdrande och fnissmör och arbetsförälskad.

Och så blev jag gravid och världen blev lite annorlunda; jag slutade ofrivilligt att äta kött och åkte på semester till Grekland och tyckte själv att jag såg vansinnigt gravid ut men när jag ser bilder på det nu ser det mest ut som om jag hade ätit för mycket pasta. Jag arbetade mig igenom varenda craving man kunde tänka sig, fick rohypnolhjärna och ett sjuhelsikes humör – på jobbet fick jag lämna över mer och mer till mammavikarie-Murre eftersom mitt tålamod var löjligt litet och jag mest fick spendera dagarna med att motstå impulsen att ringa runt till folk och be dom hålla käften (för det hade inte varit särskilt bra för de framtida relationerna).

Månaderna gick, jag käftade med min BM som jag tro det eller ej faktiskt tyckte riktigt mycket om, pastakroppen förvandlades till Tommy Körberg och jag satt hemma och väntade på att ploppa ut barn tills jag slutligen fick nog och gav mig ut på en maratonfotografering för Folk vilket minst sagt gjorde susen. Dagen efter gick vattnet när jag hade en hantverkare i vardagsrummet, mannen kom hem och jag fick Dag på kvinnokliniken att backa två steg när han skulle undersöka mig. Dagen efter vrålade jag ut vår Leo i ett rum på förlossningen, fick en infektion, fick åka hem, fick åka tillbaka igen och hamnade på neonatal där jag satt i en grönklädd fåtölj och fulgrät medan de försökte hitta blodkärl i min sons huvud och jag fräste åt alla på avdelningen som kom fram för att säga grattis! för jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var att gratulera till att man hamnat på neonatal – tills mannen mjukt viskade att det var barnet de gratulerade till, inte att vi var där.

Så hasade jag runt på neo i några dagar i mina vita tossor, stiftade bekantskap med en mjölkmaskin och blev tillslut så förbannad på alla olika amningsråd att jag fick en läkare att hålla med om att det nog var bättre att vi fick åka hem på permission för att lösa det där själva. Två dagar senare var vi utskrivna, han hade gått upp 150 gram och livet var som det skulle igen.

Och nu är vi här – ett år från den där bilden med en fyrakilos silkesapa. Samma hus, samma soffa, samma liv.

Bara lite annorlunda. Och mycket bättre.