Nu har mamma med fin hälft varit här och hållt i silkesapa och gett mig världens vackraste fårfäll och pratat zinklampor (vi hittade denna som vi båda ansåg att vi nog behövde i köket, men kunde inte riktigt tyda måtten – någon av er som fattar?) och auktionsfynd och den stundande pensionen, och nu är jag sådär behagligt trött som man bara kan bli av härligt besök och tre timmars amning. Om ni undrar varför jag har gardinerna nerhissade (jag vet att det ser ut som om jag blivit paranoid) så beror det helt enkelt på att antalet timmar som jag har brösten ute avsevärt har ökats sen jag fick barn, och att jag inte vill bjuda alla på den treaten – särskilt inte på nätterna när jag sitter vid Arlamaskinen och försöker förstå mig på CBS 60 minutes.
Men, men.
Det är underligt det där; hur man blir mer och mer som sina föräldrar ju äldre man blir. Är det samma för er? Inte trodde jag när jag var femton att jag lika många år senare skulle sitta i en soffa med min mamma och vara enig om zinklampor, antika bokhyllor och Ewa i Walla.
Det är nog det finaste med att bli äldre, faktiskt.








