Ja, där ligger han. Sjusovaren. Överlyft i vår säng, matad och sen däckad igen, med ena armen över huvudet åh denna smärta! och tunga andetag.
Om han är ett ”lätt” barn? Enligt mig; lyxbebis. Jag är så oerhört beroende av sömn och blir extremt påverkad om jag inte får sova och den här lilla silkesapan låter mig sova mer än jag gjorde när jag jobbade. Han somnar vid åtta på kvällen fortfarande och sen vaknar han två gånger under natten och vill ha mat; runt klockan ett, halv två och sen klockan fem – sen sover han till runt nio. På de två målen på nätterna pumpar jag ut mjölk och ger honom i flaska, helt enkelt för att han får i sig mer då på kortare tid och sover mer nöjt och ligger inte och slösuttar på bröstet som han annars gör när han är trött. Och det tar ungefär 20 minuter, så allt som allt får jag en himla massa sömn.
Sen är han ju vaken mer eller mindre hela dagen, och då vill han äta. Konstant. Han är som en extra kroppsdel på mig och jag har utarbetat extremt fiffiga strategier för att äta, blogga, dammsuga och kissa med en silkesapa fast i bröstet – och det kan såklart vara påfrestande. Amningen tar ganska mycket energi.
Men likväl; lyxbebis.
Jag var beredd på sömnlöshet och att hasa runt i morgonrock och vara svimfärdig av trötthet, men jag har haft en enorm tur.
Alla ni mammor med nattvakna barn; jag önskar att jag kunde samla ihop er allihop och ge er muffins och bädda ner er i duntäcken och låta er sova ut och sen tala om för er hur enastående ni är.
För det är ni.
