Den absolut bästa tiden på dagen totalt och utan förbehåll är på morgonen efter klockan sju, när han precis har fått frukost och kommer att sova i minst tre timmar till. I vanliga fall ligger han ju i sin korg och sover – det blev liksom så naturligt efter tiden på neo när han hela tiden låg i den där hemska plastbaljan och vande sig vid att sova själv utan en massa människor som bökade runt, men efter frukosten brukar han vara sådär halvvaken och småplirande och sällskapssjuk att korgen inte ens kan komma på tanke.
Så då ligger han emellan oss.
Jag kan inte ens försöka mig på att beskriva det. Känslan. Den där flodvågen av kärlek som brusar så att det sjunger i öronen när hans små fötter hittar värme på min mage och gör att han somnar om med tunga andetag. När man ligger där, två vuxna människor, utan att kunna slita blicken från den där mjuka varelsen som grymtar som en mops och då och då fäktar ut med armarna i sömnen och gör miner man säger åååå om.
Nä. Jag kan inte beskriva det.
Det är någonting med doften också; något som gör att man sänker sig så långt ner att ens nästipp bara är millimeter från hans mun och därnånstans börjar hjärtat svälla – för det doftar kola och cheesecake och en själv i nån slags salig blandning som man aldrig känt förut men ändå känner igen, nästan som när man för första gången på evigheter smakar godis man inte ätit sen man var barn eller när man efter flera år hör en låt man för så längesen dansade tryckare till i en gympasal med den kortaste killen i klassen.
Det är som att älska alla man nån gång älskat fast på samma gång och i en.
Ungefär så.
Fast obeskrivligt.
