Att njuta av hösten.

Livet

Jag är nyss hemkommen från en riktigt immig höstpromenad, ni vet; när det är så fuktigt ute att håret ställer sig rakt ut från skallen i vajande spröt och hundarna får dagg i morrhåren.

Nu väntar en stor skål soppa, lite frasig baguette och en bit choklad

Ja. Jag kan vänja mig vid det här.

Att försöka svara.

Livet

Den här kommentaren fick jag igår, och jag har funderat på den sen dess. Jag får den ganska ofta nämligen; framförallt det där med hur bloggen har påverkat mig. Det har ju gått ganska fort det här året. Och nu ska jag försöka svara.

Vad bloggen har gjort för mig är att den har gett mig nya vänner. Både såna jag fått möjligheten att träffa ”i verkligheten” och såna som jag får njuta av på distans. Här inne och via mail. Den har också öppnat upp andra världar för mig som jag har skrivit om innan; jag har nu så många fler ställen att hitta inspiration från och att sporras av – genom att läsa er och andra så sporras jag själv hela tiden till att bli bättre, men på ett bra sätt. Jag har hittat kvinnor som jag beundrar, människor som imponerar på mig och entreprenörer som jag blir avundsmatt på. Det är så jag ser det.

Men annars? Om det har påverkat mig som person?
Nej.

Det är svårt att förklara, men oavsett hur mycket bloggen växer så är ju jag fortfarande bara jag. Emma. Jag som sitter i min skånelänga utanför Malmö och har fött en son och har en förkärlek för gamla skåp. Jag som har ett jobb som jag just nu är mammaledig från, som är gift med min Scout Valiant, som handlar för mycket på nätet ibland och som nog på tok för ofta går runt i mannens långkalsonger.

Det är samma blogg och samma person (med en naturlig utveckling såklart) som det var när jag startade för knappt ett år sen. Det enda som har förändrats är ni;
att ni nu är fler som är här.

Allt annat är så som det alltid varit.

Jag kan liksom inte tänka på hur många som läser eftersom det inte går att ta in. Som jag har sagt innan; skulle jag rada upp er allihop framför mig skulle jag förmodligen behöva gå och kräkas – men just nu är det ju bara siffror i en statistik och inget jag kan hetsa upp mig för. För då skulle jag nog börja tänka på vad jag skriver, och då blir det aldrig bra. Så jag låter bli.

Och det där med att ha blivit mamma då?
Jag måste nog passa på den ett tag. Just nu är det fortfarande så pass nytt att jag inte tror att jag kan berätta hur det har påverkat mig ännu. För även här är jag ju fortfarande jag, bara med lite extra allt. Och såhär i början flyter ju liksom timmarna in i varann och blir dagar och sen hoppsan har det gått tre veckor sen man födde barn.

Och trots att ingenting är som det var innan är det precis likadant ändå.

Ja.
Det är nog det bästa svaret jag kan ge.

Att starta en vecka.

Livet

Sådärja, då var det måndag igen och dags för den första hela veckan som ensam-mamma. Det har börjat bra som det alltid gör med den här lille killen; han har sovit sen åtta igår och har nyss vaknat på strålande humör och vill ha frukost (men om frukosten skulle dröja en sekund för länge finns det inget strålande med det här humöret kan jag säga – han har ärvt sin mammas totala frånvaro av tålamod).

Nu är biljetterna fixade inför resan till Stockholm och Mamagalan, klänningen är beställd (ni får se den när den kommer – är dock väldigt tveksam till att den kommer att passa, det händer så himla mycket med kroppen på bara en vecka nu) och nu är det bara hotellet kvar som ska fixas. Det ska bli vansinnigt mysigt att åka upp hela familjen för en helg. Har jag tur är min bror hemma och kan ta emot besök – har inte sett honom sen i somras och är såklart vansinnigt sugen på att visa upp min flådiga silkesapa.

Men det är ju någon vecka kvar. Så idag ska jag koncentrera mig på att få till en disig höstpromenad med flickorna och Leo, försöka banka igång värmepumpen på nedervåningen som passande nog la av när vi installerande en där uppe (Murphys lag) och kanske till och med få till några maskiner tvätt.

Där emellan blir det mest ammande och veeeem-är-mammas-lilla-beeeebis-jollrande och en dvdbox eller två. Älskar’t.

Att ha en drömtävling.

Livet

Alltså… Förstår ni?!
Idag kan ni tävla om inget mindre än ett valfritt plagg från by Ti Mo!

Det är tillsammans med TINTIN Style som jag (otroligt exalterat) ikväll kan presentera denna hejdundrande tävling, där vinnaren får ett plagg från by Ti Mo. (Ni som läser mig vet att jag ääääälskar by Ti Mo, därför har jag aningen svårt att sitta still på stolen just nu). Det enda du behöver göra för att vara med och tävla är följande:

  1. Surfa in på TINTIN Styles hemsida och leta upp det by Ti Mo-plagg du helst av allt skulle önska dig.
  2. Kopiera länken till plagget, klistra in det i en kommentar här nedan och motivera varför du valt just det plagget. Skriv också vilken storlek du skulle vilja ha.
  3. Färdigt!

Ett tävlingsinlägg kan alltså se ut som följer:

”Jag skulle helst av allt i hela världen vilja ha den här koftan i storlek large:
http://www.tintinstyle.se/system/search/product.asp?id=4542&m=71&page=1&rnum=1
eftersom jag ska på en blind-date med en lettisk tandläkare snart och behöver se fasligt tjusig och dyr ut”.

Ja, ni fattar.

Tävlingen pågår till och med nästa söndag, den 6 november, klockan 20:00.

Heja heja heja!

Att torska dit.

Lutande Huset

Är det inte otroligt egentligen hur mycket inspiration och smak man får av bloggar? Saker man inte förut visste om att man gillar blir plötsligt åhå jag måste ha-saker efter att ha sett dom här och där inne hos fantastiska kvinnor. Samma sak med kläder – en helt ny stilvärld har liksom öppnat sig sen jag började blogga.

Nu senast torskade jag dit på detta underbara Tine K-fatet inne hos Perlan. Helt och hållet bloggvärldens fel. Alltså verkligen. Precis som allt annat jag suktar efter just nu; som randiga kuddar och mjukt blyertsgrå filtar och små dunster av puderlila.

Ja.
Bloggvärlden slår bannemig alla mode- och inredningstidningar i världen.