De underbara Annorna hann inte mer än lämna rummet innan jag kände att herregud jag vill krysta! och hängande över en saccosäck på sjukhussängen försökte jag knipa så mycket jag bara kunde, för jag hade minsann sett på Förlossningskliniken att man inte skulle krysta förrän man hade fått grönt ljus och mig veterligen hade ingen sagt åt mig att det var okej. Så jag knep och försökte kämpa emot att krysta, och samtidigt kunde jag knappt koncentrera mig på något annat än att jag verkligen absolut och hundraprocentigt behövde gå på toaletten. Ni som har fött barn vet vad jag menar. För er som inte har fött barn kan jag tala om att det absolut närmaste man kan komma att beskriva den där sista känslan i utdrivningsfasen är som jag har sagt innan; som att man har en fyrakilosförstoppning att ta hand om. På riktigt. Utan att bli för grafisk kan jag säga att det trycker liksom inte på där man kan förvänta sig att det ska trycka på.

Ja. Ni fattar.

Och det absolut sista jag ville göra var att förväxla baby kommer med oj nu händer det grejer så jag blev liksom helt besatt av tanken på att jag var tvungen att gå på toaletten, för att vara på den säkra sidan.

Precis då kommer de tre nya personerna in; en barnmorska, en sjuksköterska och en student. Då den förra praoen Anna var helt ljuvlig och självgående, var den här praoen inte riktigt lika säker på vad hon gjorde – och hon var inte sen med att tala om det heller. Men hursomhelst, de öppnar med:

– Vi har inte hunnit läsa ditt förlossningsbrev. Är det nåt särskilt du vill?

Aj fan. Redan där visste jag att detta inte skulle bli hundra, och drogluddig som jag var försökte jag komma på hur jag smidigt skulle kunna sammanfatta det där brevet utan att bli klassad som psykiskt sjuk – men jag gav upp och sa bara eeeeh, ni får gärna torka av honom innan ni lägger honom på mig eftersom det var det enda jag kom ihåg från brevet som lät någotsånär normalt och passade sig i en konversation.

Och sen började det.

Alla grävde runt för att se hur läget låg, och det är ju okej (sjukt nog är det typ det enda man vill; att folk ska trycka upp hela armen och komma med positiva besked) och praoen hade inte så mycket koll vilket innebar att hon och barnmorskan (en sträv, urmoderlig typ som säkert skulle kunna föda sjutton barn på en potatisåker utan epidural) förde en helt egen dialog rakt över mitt huvud. Typ nähäää, jag vet inte, det känns lite…. ja jag vet inte… och barnmorskan: jamen känner du inte hur hinnan bla bla? och så vidare. (Hittills var det dock helt okej som sagt, det blev värre sen när stygnen skulle dit). Själv låg jag mest där och mumlade toaletten toaletten toaletten tills de uppmärksammade mig.

– Jag skulle vilja gå på toaletten, sa jag. Och så skulle jag vilja krysta. Men det vet jag inte om jag får.

Och så svamlade jag lite om vad jag sett på Förlossningskliniken, men då sa barnmorskan bara trams! och tyckte att jag skulle lyssna på min kropp (herregud) och att om jag ville krysta så var det minsann bara att krysta. Toaletten fick jag däremot inte gå på, dock kunde de tänka sig att ta in ett bäcken till mig.

– Ett bäcken?! frågade jag, och mycket riktigt – fram trollades ett plåtbäcken ala 1700-talet. Med lock och allt. Jodå. Som de ställde på en stol.

Nu förstår ni hur desperat jag måste ha varit, för jag stirrade bara på bäckenet, svalde, och sa sen till mannen och Nelly att de fasiken fick ta och lämna rummet för nån slags heder hade jag liksom ändå kvar – och detsamma gällde det andra lösa folket som fanns där inne. Om jag skulle försöka parera min 87-kiloskropp på ett jävla plåtbäcken då skulle jag minsann göra det själv.

Och dom la fram larmknappen och gick.

Jag behövde inte gå på toaletten. Jag behövde föda barn. Och det blev ganska tydligt ungefär tre sekunder efter jag satt mig på bäckenet och inte längre kunde låta bli att krysta (låt oss säga såhär; tyngdlagen funkar ypperligt i den ställningen) och jag kände att herreguuuud han är ju på väg ut!!! och det sa knak så det ekade i kroppen (svanskotan) och hans huvud praktiskt taget skallade plåtbäckenet. Snacka om panik. Jag knep så jag blev blå och kastade mig över larmknappen och tryckte som en galning samtidigt som jag på darrande ben försökte ställa mig upp och hålla tillbaka. Jag ville ju absolut inte under några som helst omständigheter föda min son i nån jävla potta. Nån måtta fick det ju va.

Så jag tryckte och tryckte på knappen, men det var ju knappast ett paniklarm så barnmorskorna satt lugnt kvar och fikade eller vad de nu kunde tänkas göra. Så då fick jag kombinera vansinnestryckandet med att vråla hjääääälp! hjäääälp! så det skallrade i rutorna.

Alltså. Förstår ni?

Där står jag; iförd vit sjukhussärk, lutandes mot en skranglig sjukhussäng med benen i kors och vrålar hjäääälp! hjäääälp!. Det kan ju liksom inte bli mer komiskt. Och inom mig tackade jag återigen för att jag inte låtit Kanal 5 vara med för det här ville jag absolut inte bjuda på gratis, det kan jag säga.

Och tillslut kom dom tillbaka, stjälpte upp mig i sängen, och de sista minuterna kunde börja.