En sak får man säga med att få barn; man blir ju inte direkt pryd. Det finns liksom inget utrymme för det. Först under förlossningen när tre olika lag barnmorskor a tre personer ”bara ska känna lite” och utan överdrift pregar upp armen upp till armbågen (vilket fick mig att säga hööööö och fråga om de någonsin övervägt att skaffa veterinärhandskar istället) och sen när amningen kommer och man utan att blinka drar fram tuttarna åt höger och vänster för att man måste. Om jag måste amma publikt så skulle jag hänga över en sjal, men på neo satt man där i en grön fåtölj med båda brösten ute medan en barnmorska satt bredvid och utförde enhandsgrepp på tuttarna som om det var den mest naturliga sak i världen. Och man vänjer sig.

Och idag är hantverkarna tillbaka för att måla den sista putsen, och medan de klänger på en stege utanför sitter jag inne i soffan och flashar brösten och det är inte förrän efter en halvtimme som det slår mig att just det – vi är inte på neo längre.

Och jag vet inte ens vad hantverkarna heter.

Tack och lov finns det saker man som nyförlöst inte behöver vänta på att kunna använda. Låt oss säga som såhär; de senaste tio månaderna har accessoarer varit min absolut bästa vän. Jag har vältrat mig i sjalar och örhängen och nagellack och halsband och allt annat som inte påverkats av mina + 25 preggokilon.

Som ni vet är jag ju en sucker för ikoner och skulle kunna ha en jungfru eller en Buddha hängande från varje utstickande del. Det här är en ny favorit från puss, en handgjord Buddha i läderrem.

Den tröstar jag mig med tills Anthropologie-kjolen går upp för mer än ett ben.

Idag var det dags för vårt andra BVC-besök, och tyvärr kommer de inte hem längre utan man är tvungen att förflytta sig utanför huset och ta sig de där kilometerna till BVC:s lokaler. För er som inte är nyblivna föräldrar låter detta säkert som pissåfkajk men det kan jag garantera att det inte alls är.

För det första har man typ reptilhjärna. Alltså på allvar. Det är som att vara konstant uppkopplad till någon form av Rohypnol (nu har jag ju inte testat Rohypnol och har definitivt inte varit uppkopplad mot nåt sånt intravenöst, men you get the picture) och tankarna färdas inte direkt med ljusets hastighet. Jag glömmer allt. Tvätten i tvättmaskinen, vilken dag det är, när jag åt senast, när han åt senast och så vidare. Min iPhone är min klippa just nu, jag får sätta in påminnelser och alarm för allt. Dessutom kan jag svära på att jag börjat dregla lite i vaket tillstånd. Jodå.

För det andra är man såna jäkla rookies att man bara skrattar hela tiden så fort man ska nånstans eftersom man inte har den blekaste om hur man gör. Innan vi klurade ut bilbarnstolen häromdan var vi helt svettiga, sen var det dags för babybjörnen, den där bodyn med konstiga knappar och mössan som man inte ser vad som är bak eller fram på. Och ovanpå detta ber man tonvis med böner om att silkesapan ska fortsätta att sova eftersom man inte riktigt vet vad man ska göra om han bestämmer sig för att vakna mitt bland gångarna på ICA eller på annan plats där det känns sisådär att trycka in sig bland flingpaketen och dra fram sina (snart urväxta) E-kupor och maraton-amma samtidigt som man ler krampaktigt mot förbipasserande.

Men det gick bra. Leo var sitt charmigaste jag och hade ökat 150 gram på två dagar *whoop whoop* och dessutom adderat en hel centimeter på huvudmåttet sen han kom ut (en tillväxt vi är mycket glada att han sparade tills nu, om vi säger så). Alltså kan min amningsångest fårhanisigtillräckligtkanjagslutapumpa? släppa och jag kan slappna av.

Och ännu bättre? Jag hittade en våg på BVC och den här kladdkakejunkien har tappat elva kilo sen förlossningen, utan att ha gjort ett dugg för att underlätta processen. Moahahahaha.

Sug på den, BM.

Ps! Jag såg att man kunde tävla om en Odd Molly-jacka inne hos Tindy! Inte illa alls.

Det här är alltså min son. Kolla minen. När jag har honom på magen och han kollar sådär skeptiskt på mig skrattar jag så att jag tjuter, och då eye-ballar han mig ännu mer; som om han säger jag förstår inte riktigt det roliga. Och så ligger jag där på rygg med mina obefintliga knipmuskler och skrattar så tårarna rinner medan mannen står med sin iPhone och försöker filma spektaklet som nån slags Herr Storch i 2000-talet.

Ja. Det är alltså sånt här jag håller på med nu för tiden.