Ni vet Rebecka med bloggen babiesandcupcakes? Nu har hon startat ett eget företag efter mammaledigheten och är nog typ bäst i världen på naglar faktiskt – och det tycker jag ska uppmärksammas. Tycker det är så himla roligt med alla dessa coola kvinnor som vågar ta steget och starta en egen firma och det måste man ju supporta så mycket man bara kan.

Hursomhelst. Om ni bor i eller runt Malmö måste ni kolla in hennes sida här. Just nu och fram till fredag klockan 17 har ni chansen att håva in en riktigt bra deal hos Rebecka. Såhär är det:

• De tio första som ringer eller mailar (kontaktformulär finns på hemsidan här) och anger koden ”att vara någons fru” får VIP-status hos Rebecka vilket innebär inget mindre än 50 spänn rabatt på alla behandlingar, inbjudningar till snajsiga events och lite andra fördelar.
• Resterande som hör av sig och anger koden får 10 % på valfri behandling.

Så fram till fredag klockan 17:00, alltså. Heja! Själv måste jag absolut fixa en manikyr. Efter förlossningen ser det ut som om jag bott i skogen och typ klöst i bark i en vecka. Hua.

Skillnaden på Leo hemma och Leo på sjukhus är enorm. Här, där vi har en chans att andas och tänka och landa själv, håller han på att utvecklas till värsta lyxbebisen – inatt har han låtit oss sova i sammanhängande tre-och-en-halvtimmarspass från 21:00 till 10:00 med avbrott bara för matning. För mig som fortfarande är en aning vimmelkantig av trötthet är nätter som den här så sköna att det inte går att beskriva.

Och hungern! Jisses. Ja jag vet att ni varnat mig, men jag var ändå inte beredd. Amningshungern påminner ju om den man hade i början av graviditeten; den där ge-mig-mat-nu-annars-svimmar-jag-hungern som gjorde att man fick packa äpplen och gott&blandat och proteinbars i sin väska för att inte börja grina på kommunikationsmötena på jobbet.

Så vansinnigt märkligt allting är som händer i kroppen, egentligen. Och samtidigt de mest naturliga sakerna i världen.

Det är så obeskrivligt skönt att ha chansen att få vara hemma tillsammans den här första tiden. Just nu känns det ganska overkligt att mannen ska börja jobba igen om två veckor – varken han eller jag är särskilt sugna på att den dagen ska komma. Men kommer det gör den, och då lär man sig ju hantera det också såklart. Men ändå. Den här tiden måste ju trots allt vara den allra bästa.

Och alla strategier man har utarbetat! Jisses. Som värsta väloljade maskineriet. Silkesapan vaknar, mannen byter blöja, jag ammar, silkesapan släpper taget, mannen tar och byter blöja igen, nästa bröst, mannen hämtar mineralvatten. Och så vidare.

Det är stort i sig själv det där också. Att se hur man hittar en plats med varann i det nya. Hur det på något konstigt sätt känns som om man är mer gifta nu; som om innan mest var för övningens skull och inte alls som idag. Som om all den där kärleken man känner för sin son inte bara stannar där, utan även vandrar vidare in i varandra

och tillbaka igen.

När jag var som mest höggravid och svullen hormonfyndade jag hem den här ljuvliga Anthropologie-bakelsen från eBay, eftersom att jag tyckte att jag minsann var värd den. Vilket jag var. Och idag kom den på posten och är alldeles frasig och jag tror att som en underkjol eller till en grovstickad kofta kommer den att vara smashing nån gång framöver när jag vill känna mig vippig och skir och inte alls särskilt nyförlöst.

Just nu? Nja. Just nu får jag nog inte ens upp den över ena benet. Men hey; nu har jag ju nåt att se fram emot. Typ 2014, eller så.

Då kommer den vara skitsnygg. Jag lovar.

Idag kommer BVC på hembesök och jag och mannen stissar runt här hemma och plockar och fnissar eftersom det känns som om det är soc som ska komma på besök och utvärdera huruvida vi fixar det här eller inte.

Om jag hade dålig koll på klockan innan har jag det definitivt nu – man har liksom ingen koll på om den är 08:00 eller 13:00; allt styrs av silkesapan och de där fyra timmarna mellan måltiderna och den skrikgula elektriska Arlamaskinen jag fick med hem från neo och som nu stoltserar på vårt vardagsrumsbord. När han sover försöker vi själva att sova eller hinna med något annat, för när han är vaken sitter vi båda två djupt böjda över honom och jollrar och sjunger mammas lilla kråka och hajfajvar varann för att vi lyckats skapa detta genetiska mästerverk.

Och ni; ni vet att jag läser va? Även om jag inte hinner kommentera så mycket nu så följer jag er mellan passen och gläds med er och peppas av er och sörjer med er och hummar instämmande för mig själv när jag läser. Så att jag inte skriver inne hos er betyder inte att jag inte är där.

Fina, fina ni.