Aningen bekymrad min, mat i hela ansiktet och ena handen under huvudet.
Hm.
Jag tycker nog att han är mest lik sin pappa ändå.
Att vara huslig.
Efter att ha haft besök av både farmor&farfar och fina Anna-Malin med familj är nu huset tomt igen och flickorna ligger utslagna i soffan med benen i vädret. Själv passar jag på att baka kanelbullar; det känns som om det var hundra år sen och det finns ju få saker som är så gott som nybakta kanelbullar med mjölk. (Timern är retrosak från Dulton som jag fallit hejdlöst för och just nu vill jag slänga ut allt i köket och ersätta det med pastelliga 40-talssaker och bli Leila fullt ut).
Förresten, ni som har koll – var får man tag på amningsbehåar i storlek F?! Jag har bara hittat E på H&M och det börjar bli.. eh.. lite tight.
Att vara utsövd.
Jag vet att man inte får lov att skriva sånthär när man har spädbarn (tror det är skottpengar på en då) men herregud vilken lyxbebis vi har på nätterna. Sen vi kom hem har han sovit från 20:00-09:00 varje natt i fyratimmarssjok med ljudlösa matningar däremellan, vilket har gett mig chans att hämta mig rejält efter förlossningen och den där första veckan på neo. Jag kunde inte vara mer tacksam.
Sen för han ju ett jävla liv hela dagarna, men hey – det kan jag ta, och jag är fullt medveten om att det här lyxeriet förmodligen inte kommer att vara i all framtid, men det innebär inte att jag njuter mindre av det nu för det. Man får ju passa på, liksom.
Idag vankas det som sagt besök, så jag ska försöka tråckla mig ur bröstmjölkskläderna och ta en dusch och göra mig själv någotsånär respektabel (lättare sagt än gjort, jag ser ut som Robert Wells i håret för tillfället) och sen ska jag attackpussa flickorna som sköter sig så exemplariskt med den nya familjemedlemmen att jag blir alldeles till mig.
Fin lördag, allihop. Ses snart igen.
Att vara lik sina föräldrar.
Så ni tycker att han är lik mig, alltså?
Hm.
Nunärnisägerdet så – kanske i vissa vinklar.
Men nu ska den här mamman ta fredagskväll i soffan framför en film och smälta ungefär femton pannkakor med blåbärssylt och glass. Imorgon är Stora Besökardagen här hemma; jag har sagt tvärnej till alla besök förrän nu men imorgon kommer både farmor&farfar och någon väldigt fin och säger hej – och nu är jag (vi) redo för det. Förlossningsberättelsen? Den fortsätter vi med imorgon eller på söndag, tycker jag. Vi har ju det göttigaste kvar.
Jag fortsätter att beta av tävlingslistan ni gav mig och kommer snart med något bra. Men tills dess – glöm inte att ni kan vinna en Odd Molly-jacka med nåt avancerat namn inne hos Tindy. Sjukt bra vinstchanser också, hittills bara runt 38 tävlande.
Att föda barn, del 2.
När jag väl kom fram till Lund blev jag tilldelad ett rum, en fräsig papperssäck att dra över mig och ett par små tossor (som de av någon konstig anledning envisas med att göra vita vilket jag tycker känns sjukt ologiskt). Jag fick en barnmorska som jag bara minns var brunett och en sjuksköterska (inte läkare, mannen fick rätta mig) som var dansk och som jag inte förstod ett ord av. När hon pratade log jag och nickade artigt, men jag kastade herregud-hjälp-mig-blickar till mannen som bara garvade.
Har ni sett den där reklamen om bropass och svenskarna som inte fattar? Det är jag. Alltså på allvar. Jag trodde först att dansken pratade hittepå-danska i den reklamen vilket mannen tyckte var hysteriskt roligt. Hursomhelst.
Allt från den här punkten och framåt är faktiskt ganska luddigt, men jag har för mig att jag fick ligga ganska länge innan danskan och den söta brunetten förstod att det var läge för smärtstillande. (Tack och lov gick förlossningsbrevet hem, de fattade vem jag var och vad jag behövde). Dansken föreslog Petidin och i det här läget skulle hon ha kunnat föreslå crack tror jag, jag bara nickade ja ja ja och sträckte villigt fram händerna för att sätta kanyl, trots att jag är den mest nålrädda personen i världen.
Ärligt tjejer, den där dunderkanylen i handryggen var nästan värst av allt på hela förlossningen. Topp tre iallafall.
Kanyl i handen för att kunna sätta motdropp om förlossningen skulle ta mindre än sex timmar, och sen fick jag snällt rulla över och visa skinkan för att få en saftig spruta i graviditetsdepåerna. Dansken tryckte in sprutan, tjoffade i mig morfinet och sen tog det vadå? tre minuter? innan jag kände att det inte alls var läge att ligga kvar i sängen utan mer var läge att gå och eh… vomera. Nelly viftade hjälpsamt med en såndär liten kräkpåse med plastkant som de har mängder av i ett förlossningsrum, men jag kände att det jag hade på gång knappast var i storleksordningen kräkpåse utan snarare sopsäck så jag hasade mig så snabbt jag kunde till badrummet, satte på vattenkranen (jodå) och sen exorcistkräktes jag som en galning över typ… allt. Verkligen. Det var liksom halvvägs mot toalettstolen som jag kom på att det där med att böja sig framåt och att vara höggravid inte direkt hörde ihop. Om vi säger så.
Ja.
Det finns dusch i badrummen. Tack och lov. Och trots att jag var påtänd som ett hus var jag mycket noggrann med att släpa ut duschmunstycket och spola hela badrummet (inklusive mig själv) rigoröst i kallt vatten. Värkarna tänkte jag inte riktigt på i detta skede, det var mest jag och duschen och sen en kvarts tandkrämsorgie där jag svor att aldrig mer äta pizza.
Petidinet? Jag ger det +++ av fem möjliga. Fördelen var väl att det tog udden av värkarna en aning. Nackdelen var att det var som världens sämsta tonårsfylla. Man blev sjukt trött och slö och lite snurrig, och jag satt sen mest i sjukhussängen och tittade på Nelly och mannen och sa jaha, det här var ju livat och var nästan lite sur över att jag blev så ofantligt tråkig. När dansken kom in nästa gång för att gräva och kolla läget (4 cm öppen) förstod jag ännu mindre av vad hon sa, så då låg jag mest där och försökte fokusera henne med blicken och sa jag förstår inte alls vad du säger med sluddrig röst och frågade om hon inte hade lite schysstare grejer att bjuda på; nåt man inte blev så snurrig av.
Och sen var det dags att byta arbetslag, och i nästa del kommer ni få höra allt om lustgasen, de två Annorna, de fyra värsta timmarna av hela förlossningen och om barnmorskestudenten hittade Nemo. Eventuellt hinner vi även göra bekantskap med Älskade Ola och hans epidural.