Det här med att gå hemma och vänta är sådär för mitt psyke. Jag märker det. Jag tenderar att bli aningen paranoid och jag funderar alldeles för mycket på saker som inte alls är bra för mig att fundera på.

Som hantverkarna, till exempel. De har ju varit här i några dagar nu, kommer tidigt på morgonen och jobbar till sent på eftermiddagen, minst tre stycken är dom och inte en enda gång har dom bett om att få låna toaletten. Inte en enda. De har knappt varit inne i huset, står liksom mest på taket och gräver.

Detta gör mig orolig.

Jag förstår ju att det inte är tre män med elefantblåsor, någonstans måste de ju kissa. Men var?! Såvida de inte har någon form av portable potty så lämnar det ju inte så många alternativ kvar. Eller snarare en himla massa, men ingen av dom vill jag tänka närmare på. Jag menar; var kissar man om man är en hantverkare? Trädgården? Olivträdet? Vasken i tvättstugan?

herregud inte vasken i tvättstugan väl?!

Hrm. Så nu går jag här hemma och sneglar på dom och försöker låta bli att tänka på att de har något annat än elefantblåsor och intalar mig själv att de absolut inte urinerat i mitt olivträd.

Måtte Leo komma snart. Det är allt jag säger. Snart.

Okej. Just nu är inte jag och Moder Natur riktigt bästa vänner, om vi säger så. Alls. Det finns säkert en mängd fiffiga, fysiologiska förklaringar till allt detta hitte-på men just nu känner jag inte riktigt att jag är på ett ställe där jag kan omfamna dessa orsaker och säga åh det gör inget, jag förstår och leende ge mig ut på en äng för att offra ekollon eller vad man nu gör när man är sams med Moder Natur.

Vad som är problemet? Åh, ingenting egentligen. Förutom att:

• Moder Natur tycker att det är en utmärkt idé att väcka mig klockan 03:00 varje natt utan någon särskild anledning. Mest för att säga ”hej” antar jag.
• Jag somnar runt tio på kvällarna. Mellan tio och ovan nämna tre tycker Moder Natur att det är trevligt att säga ”hej” till mig fem gånger, det vill säga i snitt en gång i timmen, då hon har gett mig en blåsa som är värre än en åttioårig prostatapatients. F-e-m gånger de senaste nätterna. Sug på den ni.
• Moder natur har inget direkt sinne för humor, alternativt har hon riktigt dålig filmsmak. De timmar jag väl får lov att sova ger hon mig de mest bisarra drömmar. Inatt, till exempel, var jag med i idol, värvade västgötska män till Tennis-VM och blev rånad (inte samtidigt). Och min bror var med överallt och hade såna där små adidasshorts i glansigt tyg ni vet. Just precis. De där superkorta.
• Och sist men inte minst måste Moder Natur varit full på jobbet den sista tiden, för när jag ser mig själv i spegeln ryggar jag tillbaka. Alltså på riktigt. Problemet? Jag ser ut som min pappa. Seriöst. Jag är en identisk kopia av min pappa. Nu är ju min pappa är en mycket stilig man i sina bästa år (utan att avslöja för mycket kan jag berätta att han är över 60) men det finns fortfarande två problem med den bilden och det är a) att han är en man och b) över sextio år. Jag är en (än så länge, 26 dagar till) trettioårig kvinna. Att då ha blivit en sextioårig man (oavsett hur stilig) sätter sina mentala spår. Min pappa är lite lik Tommy Körberg, och det slog mig igår när jag såg Tommy på TV att jaha där är min näsa, ja. Jag-ser-inte-klok-ut. Jag veeeet att det är typ 8 dagar kvar till BF men det. här. är. inte. okej.
• Och Elvis! Jag har några drag av Elvis också. Om man tittar fort.

Jomen, så är det förstår ni. Så nej, just nu är jag och Moder Natur inte världens bästa vänner.

Återkommer till ämnet när det har ordnat upp sig.

Bilder från www.ewaiwalla.se

Ni har den säkert också. Den där drömmen ni vet, den där saken eller resan eller plagget som liksom fastnat inne i hjärnan och som ni bara inte kan släppa. Er ”när jag har”-sak; den som ni bestämt er för att ni ska unna er själv när ni har. För mig är denna dröm en Ewa i Walla, och jag har bestämt mig för att jag ska unna mig en när jag har spenderat åtskilliga timmar med att krysta ut en tolvprocentare.

Trivialt och ytligt? Absolut. Men sen jag fick upp ögonen för detta märke har jag liksom inte kunnat släppa tanken på att äga ett eget plagg själv en dag. En kjol eller en klänning vill jag ha och frasa runt i och känna mig alldeles fabulös och Madickenaktig och kulturell. Det är bara det att jag är för jäkla snål när det gäller att shoppa till mig själv, jag har snorsvårt att köpa kläder som ligger i prisklassen shetlandsponny – det tar liksom emot. När jag handlar till mannen? Inga problem. Leo? Inga problem. Men mig själv? Nä. Det tar liksom stopp och kräver en hel del intensiv debattering med mig själv där jag räknar upp alla möjliga orsaker till att jag är värd det innan jag kan ge efter. Trots att jag kanske stundtals har råd. Egentligen.

Men när jag har fött barn, då jäklar ska det bli en Ewa i Walla (eller två, det är ju trots allt en himla massa kilo baby som ska ut ur min icke leopardfärgade vajajna). Det är det jag ska ha framför ögonen och vråla efter och klämma min mans hand så hårt att det knakar och han ger efter och lovar mig vilken Ewa i Walla jag vill, bara jag släpper.

Men iallafall. Nu har jag sett att det finns en del rea ute på de här skönheterna i de olika nätbutikerna och jag är två millimeter från att unna mig en redan nu. Pre-vajajna, liksom. Frågan är bara hur de är i storlekarna (och hur jag kommer att vara i storleken så snart jag inte längre är gravid), jag har för mig att de ska var ganska stora. Någon som vet? Ja? Berätta gärna (inte hur jag kommer vara i storleken, det fattar jag att det blir lite svårt, men hur plaggen är).

Tills dess surfar jag runt lite mer och suckar och affiiiiirmeraaaaaar som BM säger.
Jag och Ewa i Walla, alltså.
Fo sho.

Alltså tjejer – det här är så jäkla roligt. Minns ni inlägget där jag hade packat min förlossningsväska? Jag minns det knappt själv, men i förra veckan fick jag ett mail från en underbart rolig kvinna på Libero som sett mitt inlägg och satt kaffet i halsen när hon såg att det skymtade ett onämnbart, gult paket bland babysakerna. Så kunde det ju inte vara, tyckte kvinnan, och undrade om hon inte kunde få skicka ett litet startkit till oss och Leo så att vi, så att säga, hamnade på den rätta vägen redan från början. Självklart fick hon det. Men när mannen idag plockade ut ett åtta kilo tungt paket höll jag minst sagt på att skratta ihjäl mig.

Det är såhär man gör marknadsföring! Banne mig. Smarta, smarta Libero.
Man ska aldrig underskatta humor och handlingskraft som företag. Snacka om gerillainsats de gjorde hos familjen Någons Fru en söndagseftermiddag.
Hysteriskt roligt gjort.

(Och tusen tack. Självklart är min håriga tolvprocentare ett Liberobarn från och med nu).

Och ser ni? Jag har till och  med satt ett P för produktplacering på bilden, precis som de har i TV nu för tiden. För jag tror att det här inlägget (och typ de närmsta sex månadernas i Leos liv) lugnt kan räknas som sponsrat av Libero.

Sen vi började plocka in babysaker i det här hemmet har Tooka gjort det till sin uppgift att vara en betydande del i allt detta nestande. Om jag inte hittar henne i spjälsängen har hon lämnat slående arrangemang i vår säng bestående av babyskor, skallror, nallar och speldosor inför kvällen. Hon tar inte sönder något, absolut inte, hon har det bara som mission att samla ihop saker, lägga dom i mitten av sängen och sen själv ligga där ovanpå berget och suga på allt tills det är slemmigt. Jag har försökt att muta henne med att ge henne en av nallarna och göra den till bara hennes, men det har absolut inte gått för sig. Förrän nu.

Nu har hon själv valt ut en snuttefilt som är hennes och bara hennes. Hon snodde den ur förlossningsväskan och bara vägrar lämna den ifrån sig – en babyblå, silkesmjuk tvättbjörn från Frans&Friends.

Tjahapp. Vad ska man säga? Hon har iallafall oklanderlig smak.