Nu har vi klämt i oss en pizza, sett den första skivan av Modern Family (hysteriskt rolig – tack för tipset!) och börjat sjunka sådär djupt ner i soffkuddarna att vi knappast kommer att ge oss ut på några större äventyr ikväll (såvida inte Leo bestämmer sig för att ploppa ut, men det betvivlar jag – även om han hemskt gärna får komma ut nu, jag har såna lock för öronen att jag inte hör ett skit och sitter och gapar va? som en gammal kärring stup i kvarten).

Kanske kommer jag att flytta mig från soffan till badet någon gång under kvällen. Det får vara spänning nog.

Det är såhär jag hittar dom när jag kommer ner från min middags-siesta; enade och i färd med att steka pannkakor. När det vankas pannkakor finns det inte så mycket annat i världen som är viktigt, tycker Tooka, och har full koncentration på arbetet.

Och till viss del får man väl hålla med henne, faktiskt. Iallafall om de serveras med blåbärssylt och glass.

Ps. Tack för alla fina ord. Ni är underbara.

Igår var en sorglig dag – Sigge flyttade hem igen. Varför? Han är världens finaste hund och vi är så förälskade i honom, men efter en tid hos oss började han visa tendenser vi inte visste om och som inte alls är bra runt ett barn (kanske inte runt en vuxen heller, men vi har iallafall lättare att se det komma). Och nu har vi försökt att träna och träna och träna i sex månader men han blev helt enkelt inte bättre så snabbt som han skulle behöva, och han är trots allt åtta år gammal – gamla beteenden är svåra att bryta och någonstans känner vi väl att han måste få vara bara pensionär också, inte bara tränas.

Så ja, Sigge får flytta hem igen. Det är det här som är det absolut värsta med husdjur; att man förr eller senare måste skiljas från dom. Och det var ett fruktansvärt svårt beslut att ta när det är så mycket hjärta med i spelet, men om något skulle hända med Leo för att vi inte varit uppmärksamma nog så hade vi aldrig förlåtit oss själva. Och att låta Sigge bo kvar men vara avskiljd från resten av familjen är inte heller rätt, en vardag måste fungera och alla måste må bra. Så ja, det har varit jävligt att bestämma sig men det var det enda beslutet som gick att fatta –

för oavsett hur mycket man älskar sina djur får förälskelsen i en hund aldrig någonsin komma före säkerheten hos ett barn.

Även när det gäller en gammal älskad pensionär.

Jag får en del frågor om jag inte kan tipsa om vardagslyxprodukter och jag verkligen avskyr ordet vardagslyx (känns som töntiga reklambyråer har förstört det ordet för all världens kvinnor) men trots det är det just det ordet som passar bäst in när jag tittar på vad jag har för ”egentligen-tråkiga-men-nu-fantastiska”-produkter här hemma. Rengöringsmedlena har vi ju redan avhandlat, men sen har vi det andra; tvålar, ljus, sköljmedel. Ni vet. De där små sakerna man ändå använder i vilket fall och som jag då hellre använder ordentligt. Och jag vet att jag brukar tjata om det här, men herregud vad jag är beroende av dofter – och lavendel framförallt. Jag kan inte få nog.

Själv älskar jag Durance eftersom deras lavendelprodukter inte luktar tant, utan har precis den där rätta dofttonen som gör mig salig utan att efterlämna huvudvärk (finns att köpa lite överallt, själv tycker jag att Bloominghome har ett grymt sortiment). Och sköljmedlet! Älskar’t. Jag missbrukar sköljmedel (alltså verkligen) och det finns fasiken inget bättre än att krypa ner i ett par mjukt lavendeldoftande lakan. Och när det kommer till ljusen är de lite dyrare än de där man köper på IKEA (165 kr ungefär) men då varar de i hundra år, och framförallt så har de inte den där plastiga doften ni vet – den som luktar toaspray eller tonårsrum.

Så ja, trots att jag hatar ordet vardagslyx så får jag nog säga att det här är min vardagslyx. Att ta måste-produkter och göra dom till måste-nog-en-gång-till-produkter.

Doften framför allt, helt enkelt. Det gör faktiskt en himla skillnad.