Hej förlossningen!
Till att börja med vill jag be om ursäkt på förhand för hur jag eventuellt kommer att bete mig hos er. Ni förstår; jag tror att det bara finns två möjligheter. Antingen (vilket vi får hoppas) så kommer jag att bli introvert och tyst och fokuserad och bara snäsa åt den jävel som tror att den ska kunna stå och stryka mig över håret när jag uppenbarligen har saker att göra, eller (vilket vi inte får hoppas) så kommer jag att ställa till med ett jävla liv. Ett sånt liv ni gör sketcher om på julfesterna fem år framåt sen och säger ”herregud, minns du hon som…” om. Fast lite värre.
Med mig har jag min man och min bästa vän Nelly. Bli inte orolig för vad jag säger till min man – jag har en ganska speciell humor och han har lärt sig att översätta allt jag säger till nåt slags behagligt brus. Han pratar inte särskilt mycket, heller, men det är så han vill ha det. Det finns bara två saker jag vill be er om angående min man. För det första; be honom INTE att ”komma och titta”, okej? Här ska inte tittas på nåt. Titta får han göra hemma, och inte när jag brölande försöker klämma ut en hårig fyranåntingkilos-son genom något som är bra mycket mindre töjbart än en leopardfärgad hårsnodd. Det var nummer ett. För det andra får ni gärna assistera mig i att slå honom med öppen handflata i bakhuvudet om han någon gång under vägen blir för teknisk och ska lägga sig i. Ni förstår, min man är läkare och tenderar att ibland glömma bort att jag är hans fru och inte hans patient vilket under såna här omständigheter kan bädda för lite… erhm… ilska från min sida. Där andra män säger ”men snälla, kan ni inte ge henne något så hon slipper ha så ont?!” säger min man ”äh, ge henne en panodil, hon är ju inte sjuk”. Och jag tänker INTE föda fram mitt barn på en Panodil och en pappmugg blåbärssoppa. Bara så vi är på det klara med det.
Den lockiga, glada typen som sitter i ett hörn och äter Snickers är då alltså Nelly. Hon är motsatsen till vad min man är. Så mycket motsatsen att hon faktiskt lyckats bli portad från Malmös sjukhus. Det är lite därför vi är här istället. Varför hon blev portad? Åh, låt oss bara säga att hon har ungerskt ursprung och att hon och receptionisten inte riktigt var överrens om exakt HUR livshotanden Nellys eventuellt brutna lilltå var. Jag tror att ni har bilden klar för er. Nelly är med för att underhålla mig, spela blandband, skälla på er när jag behöver mer smärtlindring och grinda en droppstång. Och ja; hon får titta. Inte peta, men titta.
Förlossningen då? Alltså, det är inte så petigt. Jag vill att han ska komma ut på kortast möjliga tid med minsta möjliga ansträngning. Kan ni fixa det? Jag vill ha all vettig smärtlindring jag kan få. Med vettig menar jag lustgas och epidural och allehanda ryska blockad-hemligheter jag är säker på att ni har stashade i en låda för alla de där VIP-patienterna som föder barn. Under icke vettiga räknar jag Panodil, elchocker och alla former av sånt jag under stark smärta kommer att kalla för ”jävla hokuspokus” – det vill säga akupunktur, affirmering och blomfrön i örat.
Utöver detta var det nog inget mer. Jo! Jag vill inte spricka. Helst. Inte för att det är viktigast i världen men det skulle vara en treat om jag kunde vara någotsånär intakt efter det här. Iallafall så att jag fortfarande vet vad som sitter var den närmsta tiden efter, okej? Jag vill inte behöva undra ”Åhå och vad har vi här då?” när jag känner efter sen. Så om ni kan fixa det så lovar jag att skicka en tårta sen. Gräddtårta. Ni har säkert några trix för er med varma handdukar och oljor och töjningsförsök som ni kan prova, så bara kör på. Och just det; om ni kan bara svabba av honom lite snabbt innan ni kastar upp honom på bröstet på mig hade jag varit jätteglad. Låter säkert märkligt, men det skulle kännas bra för mig om han inte landade där i en hög av sånt jag inte ens visste om att jag hade där inne.
Ja? Ja. Då kör vi.
