Jag har spanat på den här boken från underbara Tiny Universe sen jag blev gravid och tycker att den är hysterisk. Så när jag ändå var ute och REA-surfade svampdräkter kunde jag inte hålla mig längre. Är den inte förtjusande? Sammetsyta, pedagogiska bilder och full med allt det där som varje over achiever-unge bör veta – komplett med den fonetiska översättningen. Här kommer Leo att få lära sig de viktiga sakerna i livet. Som privatjet, tidsindikator och en racket.

(Ja, sånt här tycker jag med min halvtaskiga humor är skitkul och jag fnissar nöjt varje gång jag bläddrar i den).

Han kommer få sin beskärda del av bokklassiker, pedagogik och stimulerande färger ändå såklart men jag tycker att det är så befriande att det finns sånt här också.

Det behöver inte vara så himla skitnödigt jämt.

Jag gillar det här. Att vara pre-föräldraledig. Det går mycket bättre än väntat. Jag trodde först att jag skulle vara hemma och få tuppjuck över att ”inte ha något att göra” eftersom det är sån jag är i vanliga fall när det gäller att vara ledig från jobbet. Men ju mer gravid jag blir, desto mer förändras jag som person. Från att ha varit en ganska hispig liten sak med arbetsnerverna utanpå kroppen och telefonen i högsta hugg, har jag nu förvandlats till en långsam, spolformad valiumtripp som mest går runt och gäspar och ler och pillar sig i det som finns kvar av naveln. Är det inte märkligt det där? Hur man inte längre hetsar upp sig över saker. Sånt som tidigare skulle fått igång mig värre än en Duracellkanin är nu sådant jag rycker på axlarna och säger det ordnar sig åt, och det är så obeskrivligt vansinnigt skönt. Jag hoppas att det inte är ett övergående tillstånd, utan en permanent personlighetsförändring som man inte tänder av från när man väl fött barn. Jag ska iallafall jobba för att försöka behålla det här lugnet och framförallt förmågan att skilja på vad som är viktigt och inte eftersom det gjort underverk och eftersom jag tycker om mig själv mer såhär, helt enkelt. Och det är viktigt det där. Att tycka om sig själv.

Oavsett; det här föräldradagarna – hur bra som helst. Jag går upp, dricker ett paket mjölk (ja ett paket) framför datorn, kollar mailen. Försöker få upp hundarna. Ger upp och käkar frukost istället. Tar med kameran ut och försöker dra nytta av solen-går-upp-ljuset och ber till gud att grannarna inte ska vara vakna och undra vad fan jag håller på med när jag skumpar runt nyvaken med stativ på åkrarna och försöker ta kort på mig själv, på gräs, på löv, på paddor (det är konstigt det där – ickebloggare har ingen förståelse alls för att man ibland måste *eeeh* offra sig för konsten). Bloggar lite. Skickar sms till Världens Vackraste Nelly som fyller 26 år idag, och berättar för henne att jag helst av allt skulle vilja vara där med män och  tårta men att jag är lite för tjock och nog inte skulle få med mig så många män. Tittar på skräp-tv, sover middag, bloggar, börjar om igen.

Ja. Ungefär så. Inte jobbigt alls, faktiskt.