Efter att ha satt i mig en oförskämt stor portion av krispiga, ugnsbakade potatisar med bearnaise och aioli (hey vad kan jag säga – jag är gravid och går på en egen utarbetad High Carb High Calorie-diet) är jag nu redo att ta fredagskväll. Men först tycker jag att vi måste reda ut begreppen lite här.

Säger ni EN Japp eller ETT Japp?

Det var ju lite opinionsbildning om det några inlägg ner och sånt tycker jag är fasligt spännande. Själv säger jag ETT Japp, men har ingen aning om varför. Kanske för att jag tänker på ett paket Japp, men då borde det ju lika gärna kunna vara en förpackning. Är det dialektalt? Jag är ju inte renodlad skåning. Och mannen säger också ETT Japp och han kommer från Blekinge. Hm. Det här måste vi bena ut. Så fyll i följande mening:

”Jag är en hungrig, glad kvinna så jag tar mig minsann ytterligare  __ Japp!”

alt

”Vill du ha __ Japp?”

Skriv gärna varifrån ni kommer också, så blir det ju riktigt vetenskapligt det här. Oj, oj, oj. Fredrik Lindström skulle bli stolt!

Jodå, visst somnade jag. Det är inte det att min kropp inte är trött, det är bara det att den inte fattar att den är trött vid klockan sex på morgonen. Klockan tolv på dan däremot faller jag ner i sängen som en såndär exotisk oxe i naturprogrammen som de har skjutit med bedövningspil ute på slätten och som sen kamerateamet zoomar in på från behörigt avstånd medan fem barfota män ivrigt springer fram för att börja dra den i öronen och glo den i gapet. Ungefär så.

Och sen ligger jag där i exakt samma ställning och dreggelsover tills klockan ringer tre timmar senare (och graviditetssnarkningarna man börjat med sista månaden? Whats up med det, förresten?!).

Och just det, det där med att grannen alltid måste komma ut ur sitt hus när man själv står nyvaket och vinglar i dödskalle-trullor och oknäppbar herrskjorta på trädgårdsbordet för att fotografera en himmel man fått för sig ser ut som tagen ur en renässansmålning –

är inte det bara livet, så säg?

Har ni sett Doctors nån gång? Det är nån slags konstig talkshow med fyra mycket tighta läkare som sitter i sina scrubs och svarar på frågor och ser själfulla ut. Som nån slags blandning mellan Greys Anatomy och Oprah kan man väl säga.

Hursomhelst. Inget program jag kan säga att jag finner särskilt spännande, men idag fastnade jag iallafall framför ett avsnitt när jag halvlåg i soffan och käkade Japp. Hela programmet handlade om The First Time och skulle nog vara en guide till föräldrar om hur man tar upp halvjobbiga saker med sina barn; första mensen, första sexuella erfarenheten osv. Spännande! tyckte jag och tryckte i mig ett Japp till och var beredd på att få en hel del konkreta råd för framtiden. Först pratade de med en kvinna via telefon om hur hon skulle förbereda sin dotter på hennes första mens. Under tiden de pratade visades ett stort foto av kvinnan upp och jag tyckte väl att det var lite sisådär med tanke på att det trots allt är en tonårstjejs mens vi pratar om och det är ganska pinsamt i sig själv och så ska man ha sin morsas feja i nationell TV samtidigt – ja, ni fattar.

Men sen!

Sen kommer nästa ämne upp: nattliga utlösningar. Kameran gör en snygg svepning över de fyra själfulla doktorerna som sitter där och nickar allvarligt medan speakerrösten berättar om ett brev de fått från en kvinna i varhonnubodde som hade en undran om hur hon skulle ta upp frågan om nattliga utlösningar med sin son. Och swoosh klipper de in en hemmagjord film där en glad kvinna står i sitt sovrum och vevar med händerna och berättar om sin tolvåriga sons nattliga ejakulationer . Jag hinner bara tänka att herreguuuuud, alla hans polare vet ju att det är hans morsa! när nästa klipp kommer: en närbild på ett foto utav sonen. Fryst i rutan i säkert en minut. Samtidigt som morsan maler på om saker jag är alldeles för chockad för att ens uppfatta.

Hur i helvete tänker man då?

Ja, jag vet att det är natuuuurligt och bla bla bla men det är fortfarande en tolvåring vi pratar om, och när man är tolv är allting så pinsamt att man vill krypa ner under en sten och dö. Tänk dig då att vara tolv år och ha en mamma som står i TV och berättar om din första mens eller dina nattliga utlösningar. Förstå att gå till skolan dagen efter programmet visats och vara han-som-gav-våta-drömmar-ett-ansikte, bara för att ens mamma ville vara lite wild n crazy och vara med i det där programmet mäe di granne läkarne.

Alltså… Nä. Ibland förstår jag faktiskt inte hur folk är funtade.

Jag är visst inte så bra på det där med att sova när jag är ”föräldraledig”. Alls. Så jag går upp när Scout Valiant går upp, äter en skål av den där snuskigt goda vaniljyoghurten och blir sen lite rastlös. Som om jag går på en konstant sockerkick. Försöker krypa ner hos flickorna i sängen och somna om när han har åkt vilket är ungefär lika lönlöst som att försöka dra på sig sina snygga pre-preggojeans (vilka nu fastnar i knähöjd, jo jag tackar).

Så jag ger upp och går ut med min senaste, vackra sjalkärlek och tar tillvara på morgonljuset istället. Det är något med skira tyger och spets ihop med morgonsol som gör mig kamera-yr, det är det mycket som gör den senaste tiden känns det som. Har en enorm fotograferingsklåda och tänker i bilder konstant. (Dessutom har jag en stor fablesse för sjalar och samlar dom som en gammal tant).

Men iallafall. Sovandet. Jag får försöka ta en siesta senare istället, när jag har bakat dagens vad-det-nu-än-blir och skickat för många sms till min man. Bättre så.