Hörni. Till att börja med; tack! för all denna respons av kärlek och hejarop och fina ord som ni öst över mig sen i morse. Jag är så innerligt tacksam och hormonrörd och tacksam igen för att ni är såna som ropar heja och för mig framåt. Världens bästa, det är ni. Jodå.

Och vet ni vad? Tack för alla hållna tummar också, för min lilla tolvprocentare har bannemig vänt sig! Det var en enorm lättnad när hon på en gång hittade hans huvud där det skulle vara; pekandes neråt och stadigt fastkilat i ett läge som måste vara allt annat än bekvämt. Jag som har läst på om hårdhänta monsterläkare och Bricanyl och snurrande moderkakor drog minst sagt en lättnadens suck där på britsen och hummade nöjt åt mannen.

Och mer? Tja, vad kan jag säga – han brås verkligen på sina föräldrar. Det är en mycket tjock, mycket kort och mycket hårig herre som vi har producerat fram minsann. Återigen fick vi se håret och barnmorskan sa herregud! när hon såg hur det vajade runt där inne – det är en rejäl hockeyfrilla han har odlat fram under den här tiden och jag kan knappt vänta på att få se om denna åttiotalsfrisyr är mörk eller blond eller mittimellan. Dessutom finns det inga tvivel på att han kommer att vara lik sin pappa; under hela ultraljudet låg han med tjurigt ihopfrynta ögonbryn och vilade hakan på handen som en plågad filosof vilket fick mig att skratta så mycket att hockeyfrillan levde sitt eget liv på bilden. Fem screenshots fick vi med oss hem, och på vartenda en ser han ut som om det är sju svåra år som väntar och som om han ska komma ut och direkt börja producera nån djuplodande, rysk roman (på vers såklart) om höns, tundran och kalla kriget.

Så ja – nu har han äntligen rumpan upp, hans mamma är redo och ni – ni är underbara.