Något av det bästa med att vara ledig som preggo måste nog ändå vara möjligheten att välja var man lägger sin energi. Nu kan jag ta all den kraft jag annars lägger på att jobba på att istället betsa ett soffbord, slipa ett skåp och köpa material. Och när jag blir lite trött kan jag sätta mig i trädgården med mannen och äta en lätt lunch och vila fötterna och njuta av att solen har kommit fram igen och att det är sådär behagligt varmt att luften är skön att andas.

Och ikväll ska jag på massage, soffbordet blir förmodligen färdigt och grillen står redo att användas. Det här är en vansinnigt härlig måndag.

Det är nog det mest framträdande draget hos salukis i allmänhet och Tooka i synnerhet; viljan att vara med. Sitter vi i vardagsrummet ska helst alla vara med i samma soffa, är vi på kontoret tar sig Tooka plats på kontorsstolen och ser på så sätt till att inkluderas. Sen att man själv får sitta på kanten av stolen spelar mindre roll. Finns det hjärterum finns det stjärterum sägs det ju.

Första riktiga semesterdagen. Det känns nästan overkligt. Jag snubblar ur sängen aningen förvirrad med känslan av att jag har glömt något, att det är något jag har missat, men sen vaknar jag till lite ute på trappan med Tooka i knäet och njuter istället av känslan att det inte finns något jag har glömt. Att jag inte behöver tänka på att glömma saker i sisådär tre veckor till. Att det finns ingenting mer att ta ansvar för utanför det här huset just nu. Inga budgetar, inga interna mål, inget långsiktigt tänkande. Bara mig själv och Leo och mannen och hundarna och det där soffbordet som skrapades och limmades igår och nu står och väntar på behandling i vardagsrummet.

Det kommer ta ett tag att vänja sig.

Zodiac, glass och soffhäng. Nu är det som det ska vara igen tycker hundarna, och vi håller med.

Det är alltid som bäst när vi är samlade.

Igår var det ju mer eller mindre släktmiddag och det var väldigt längesen vi alla var samlade sådär. Vill ni följa med?

Här bor min pappa, och det är fint så man nästan dör. Mycket tack vare den här fenomenala kvinnan, hans fru:

Och här har vi min pappa och hans bror:

Och min bror och hans fru:

Och min farbrors fru Ninna som också är himla tjusig:

Och så Bogart såklart:

Kvällen tog egentligen slut alldeles för fort, men det är ju så det blir när man inte setts på vad som känns som hundra år. Och nu har även ni träffat dom; halva min släkt. Mer eller mindre.