Ni vet den där mjukheten som finns hos vissa människor? Det där skimret och utanpå-lugnet och de rundade kanterna. Det har Anna-Malin. Hon är faktiskt i riktiga livet som hon är i sin blogg; vacker och ödmjuk och med fniss mellan raderna och jag har nu suttit i över tre timmar på Lilla Torg med den här kvinnan och inte tänkt på att tiden gått. Helt otroligt, egentligen. Men ni som redan läser henne vet förmodligen vad jag menar – man vill liksom stoppa henne i fickan och ta med henne hem och baka henne godsaker. Ungefär så. Dessutom är jag (som lätt blir för pushig och rak) så fascinerad av kvinnor som är starka på samma sätt som en veteåker: de som inte förlorar sin rörlighet och som böjs långt innan de bryts. De som är behagliga i sin styrka.
Men nu är jag hemma igen och har laddat upp med en stor påse lösgodis och ska njuta av eftermiddagsvärmen ute på gräsmattan innan kvällen kommer. För sånt behövs också för själens fågel. Det är jag övertygad om.
