Och det är helt ofattbart att tänka sig att man en gång i tiden tyckte att man var stor. Nu när man fått dunderfötter och putrumpa och allt och har en kännbart stor Leo som töjer ut magen på de mest underliga sätt.
Och aldrig någonsin har tiden gått så långsamt och så fort på samma gång förut.
Jag läste någonstans att man måste älska för att fotografera, och det stannade i mig. För att jag tror att det är så det är. Min kamera och jag vänder oss alltid mot saker vi älskar och det är just de objekten som oftast blir bäst. Hundarna, huset. Människorna omkring mig. Såna saker.
Och så mannen, förståss. Mitt mest älskade. Han som ibland inte alls är beredd på att jag fotograferar och då hamnar på de bästa bilderna, de som jag håller närmast hjärtat. Som på den här, där han står öppen och rufsig och med glasögonen lite, lite på sned. En av de finaste bilderna jag har på honom – just för att det är min version av honom jag får, inte någon annans.
Så ja. Det finns så många skolor och tips och redigeringstekniker när det kommer till fotografering, men jag tror ändå att den viktigaste för att få till bra bilder är just den här:
att man måste älska för att fotografera.
Jag tror att man måste det.
En smoothie med hallon, blåbär, banan och honung är vad som behövs på morgonen för att jag ska vakna till liv – bara en stor kopp att ta med sig framför datorn och smutta på under tiden man väntar på att bli människa igen. Och nu? Nu är det bara två och en halv dagar kvar.
Två och en halv. På fredag vid lunch sitter jag i bilen och sträcker ut fötterna framför mig och spelar joe purdy för min man och envisas med att pilla honom i håret när han kör. Och sen väntar en helg med pappakramar och träff med storebror och den där hummerpizzan på Bella Gästis som man kan dö för, och då har min semester officiellt startat och den här gången har jag verkligen lovat mig själv att försöka koppla bort. Att inte svara på samtalen, att inte kolla mailen, att inte själv ringa in och se hur det går. Som en liten förberedelse på den långa, långa frånvaron som kommer sen.
Två och en halv dag kvar, men inte nu. Nu ska jag stänga en månadsrapport, lägga in beställningar och göra klart ett manus till en virituell försäljningsutbildning.
Sen.
Nä, hörreni. Nu är jag på tok för trött för att göra egentligen någonting. Så nu blir det soffan och en stor glass och näsan i ett vinthundsöra ett litet tag, och sen ska jag somna dreglande på mannens bröst medan han tittar på film.
Jäklar vad det är fint att vara två.
(Och tre, för den delen).
Jag älskar när jag kommer hem i tid; när jag kan sparka av mig skorna och sätta fötterna i gräset och bara pusta ut i trädgården medan solen gassar och jordgubbarna står och blir sådär varma att man kan känna doften av dom på flera meters håll.
Mitt trädgårdsmöblemang, en inredningstidning och ett stort glas saft. Mer behövs inte för att göra en eftermiddag precis så som den borde vara.