På bloggträffen kom vi in på det där; vad man inte fick göra som barn och som man själv kommer låta sina barn göra. Sova över hos sin pojkvän/flickvän när de är sexton, tillexempel. Såntdär. Och det enda jag kunde tänka på var det omvända – vad jag fick göra som ung och som jag absolut inte kommer låta mina barn göra. Och på den frågan finns det ett kristallklart svar:
Språkresa.
Kom igen. Var ni själva på språkresa? M-hm. Jag kommer aldrig att glömma de veckorna. Vad var jag? 14? 16? Och jag och min barndomsvän Ci ville till London men det sa våra mammor nej till, så istället hamnade vi i Brighton. Som om det skulle vara bättre.
Till att börja med var jag och Ci inte alls särskilt bra för varandra om man nu vill uppnå tre veckors intensivt studerande. Vi var ett par fåfänga, högljudda, vildsint skrattande fjortisar med en alldeles för stort intresse för snygga män och med alldeles för mycket fantasi för att placeras oövervakade i Brighton. För oövervakade var ju precis vad man var. Vi blev placerade i absoluta slummen hos en familj som inte gjorde annat än att se på tennis på TV och vi kunde komma och gå precis som vi ville – vilket vi verkligen drog nytta av. På dagarna deltog vi på de obligatoriska språktimmarna, resten av tiden spenderade vi på stan; Ci med att leta suspekta rökelser och jag med att handla foundation som fick mig att se ut som en anemisk ryss. Och på kvällarna satt vi på bar efter bar och drack alldeles för mycket drinkar och flirtade med 40-åriga bartenders som vi tyckte (efter sisådär tre drinkar) mycket väl skulle kunna tas för George Clooney. Det var där, på toaletten på The Spotted Dog, som Ci lärde mig att röka och som jag drack så många GT att jag trodde att jag var norsk. Det var också i Brighton som Ci i all ysterhet råkade visa brösten för en hel buss med engelsmän och som vi lärde oss att korta, bleka engelska tjejer med gele i håret var a) jäkligt sugna på att slåss och b) sprang förvånansvärt snabbt i sina buffalodojor.
Det var också där som Ci (jag skäms för att erkänna det) handlade färgglada piller som hette Jack In The Box under disk av en suspekt snubbe och sen var för feg för att ta dom själv, så hon gav dom till en liten blyg hang around från Arvika som hette Sanne och tyckte om kaniner – och berättade bara lite svävande vad de var för något. Sen satt vi förväntansfulla och väntade på att se hennes Jack-In-The-Box-Reaktion på stranden medan solen gick ner. (Såklart hände det inte ett dugg, förutom ett ospecifikt kittlande på armarna, så vi fick besviket dra vidare till första öppna bar istället och stoppa mynt i jukeboxen för att få höra Spin Doctors – Two Princes på repeat och dansa så att våra Doc Martens blev snyggskavda på stålhättorna).
Och så var det. I tre veckor. Så nej; mitt barn åker inte på någon språkresa när han är 14.
Hans mamma vet för väl vad man håller på med på såna ställen.
