Om det finns något jag kan göra hur länge som helst så är det att sitta på en solstol och titta på när de där två stollarna leker. Det blir aldrig tråkigt. Tooka gör fulgrepp på Tant, Tant tacklar Tooka – och så vidare. Och där i bakgrunden ser ni Tants slaktade hundpool som hon älskar trots att all luft gått ur. Vattnet är ju iallafall kvar. Så där ligger hon på kvällarna och svalkar sig efter några varv runt huset, och hennes tunga hänger lyckligt och Tooka (som inte alls är särskilt förtjust i vatten) står flåsande vid sidan om och väntar på rond två.

Sigge? Han tycker att det är lite för varmt och lite för tramsigt där ute, så han ligger i soffan så länge och surar för att jag badade honom med lavendelschampoo idag igen.

Det är sant. Jag är drabbad av en symaskinsförbannelse. Jaså, ni tror mig inte? Lyssna här då:

Jag fick en symaskin i julklapp. En enkel sak eftersom jag inte har en aning om hur man syr och jag behövde bara något lättmanövrerat som klarade av att sy raksöm eftersom jag hade fått för mig att jag minsann skulle börja sy. Sagt och gjort; jag satte igång. Den höll i ungefär… en halv dag, kanske? Sen trasslade tråden in sig konstant vilket innebar att man efter varenda liten söm fick pausa och reda ut trasslet för att sen fortsätta ett litet tag, pausa, reda ut trasslet – och så vidare. Ni fattar. Man kunde bli knäpp över mindre.

Så mannen åkte i förrgår in och köpte mig en ny maskin. En stadig, grå sak från Singer som hette Heavy Duty och klarade av vad som helst enligt affären. Det skulle inte vara några problem; den hade gått 1500 timmar i testfabrik utan ett enda litet fel nånstans. Toppen. Och ja; den var en dröm! I ungefär en dag. Sen började det. Den lilla ”korgen” som håller underspolen flyttade på sig vilket innebar att det inte gick att sy eftersom nålen gick rakt ner i plast. Vi lyckades öppna den och få rätt på det så att den funkade i ca 20 minuter till, sen var det samma sak igen. Tvärstopp.

Ungefär där höll jag på att bli en smula sinnessjuk.

Och nej; det var inte mitt fel att den gick sönder. Jag sydde raksöm i tunt bomullstyg och den där mojängen som det var fel på måste man liksom skruva isär maskinen för att nå – det fanns alltså inte en chans att jag på amatörbevåg lyckats paja den bara genom att sy eller genom att trä tråden puckat eller vadsomhelst.

Iallafall. Idag ringde vi affären och berättade att maskinen vi köpt i torsdags inte fungerade, och förklarade felet. ”Inga problem” sa dom ”det är fabriksfel. Kom in med den så får ni en ny”. Heja.

Eller hur.

För en timme sen kom mannen hem med den nya maskinen. Vi öppnar upp den, kopplar i allting. Läser noga i instruktionsboken hur man trär maskinen för att vara på den säkra sidan. Jag sätter mig; ivrig över att få sy klart det där lapptäcket jag längtat hela dagen efter att få starta med. Trycker på pedalen. Och vad händer?

Fanskapet syr baklänges.

Baklänges!!!!

Utan att jag trycker på baklängesknappen. Utan att jag gjort ett skit för att den ska sy åt nåt annat håll än fram. När man trycker på baklängesknappen syr den baklänges och när man släpper knappen syr den fortfarande baklänges. Min tre minuter gamla, efterlängtade symaskin.

B-a-k-l-ä-n-g-e-s.

Helvete.

Frukosten är färdig, solstolen framdragen och vädret sådär alldeles perfekt att man inte kan annat än att vara ute. Ikväll tänkte jag sy klart lapptäcket (om symaskinen vill), men just nu ska jag inte göra något mer än att sola, vattna mina växter och klia en saluki på huvudet.

En finfin sysselsättning för en lördag.

Ja, nu har helgen börjat. Här firar vi det med att sätta i oss ett halvt kilo räkor ute i trädgården medan solen fortfarande dröjer sig kvar. Sen ska jag kasta mig över lapptäckesprojektet och klippa ut bitar och sjunga Melissa Horn och dricka mjölk, och jag kan nog inte tänka mig en bättre start på den här helgen än just det.

Och vädret, sen! Nu är man bortskämd.