Passande nog började det regna på eftermiddagen såhär vår sista semesterdag, så vi har suttit inne på sängen med balkongdörren öppen och lyssnat på regnet och sammanställt den gedigna undersökningen. Jag gjorde ett excel-ark och sen fick mannen läsa era kommentarer högt för mig och så skrev jag in ålder och land och en himla massa annan info ni hade lämnat. Jag är fortfarande helt förbluffad över er respons, vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Men jag hoppas att ni förstår att jag är så galet tacksam över era ord att jag skulle ta hem er allihop och baka er muffins och säga fina saker till er om jag bara kunde.

Men! Undersökningsresultatet då? Jo, om man läser min blogg är man tydligen en 31,9 år gammal kvinna som bor i sverige och har barn eller är gravid (dessutom är man aningen åldersnojig och har antingen koll på dagen när man fyller år eller så har man helt glömt bort det och tror att man är äldre än man är, ha ha).

Om man ska gå på era svar finns 71% av läsarna i sverige, 18% i finland och resten i annat land. 14% har hund, ungefär lika många föredrar katt som sällskap. Sambo eller man verkar dock vara det mest uppskattade sällskapet av de alla.

Och 100% av läsarna är genuint underbara.

Ja. Idag är det sista hela dagen här och den ska spenderas platt på rygg på en solstol vid havet – inte mycket annat behövs. Jag hoppas att vulkanmolnen inte ska komma och ställa till problem för vår hemfärd imorgon; jag har två flickor att plocka ut från dagis, en Sigge att hämta hem från sin pappa och sen en hel kväll av vinthundskramande i soffan. Jag längtar så mycket efter de där hundarna att jag är alldeles nipprig.

Och just det! Jag har gått halva graviditeten nu, förutsatt att jag föder v 40. Heja mig! Jag har ju moderkakan (kunde dom verkligen inte komma på ett bättre ord?) i framvägg men Leo blir tydligare och tydligare där inne och nu väntar jag bara på den dagen då inte bara hans uttöjningsövningar känns på utsidan, utan även hans fladdergymnastik. Men halva graviditeten, alltså! Tiden går så vansinnigt fort.

Och ni! Ni är ju fantastiska! Vilka svar jag får på den demografiska undersökningen! Jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag låter den ligga öppen till ikväll ifall det är fler som vill fylla på innan jag sammanställer den. Jag har läst igenom alla svar fler gånger nu och sitter och ler fånigt för mig själv och blir lite (mycket) gråtmild. Tack.

Men nu är det sista hela dagen här, och jag slås av hur lite det egentligen gör. Jag tror att man har hittat rätt i livet när man ser lika mycket fram emot att få komma hem som man gör att få åka bort.

Har jag berättat det för er? Om min fisk-fetish? Det är säkert; jag har ett sjukligt förhållande till fiskar. Inte alla sorter, mest karpar och andra knubbiga varianter. Och kvastfeningar! De ska vi inte ens börja prata om. Det är något med dessa stora, tunga, tysta djur som helt trollbinder mig och ger mig gåshud. Ju större och trubbigare desto bättre; jag kan stå i timmar och se på när de glider genom vatten eller när de ligger stilla med blicken fast förankrad i min genom en glasruta.

Jag drömmer om fiskar också, långa komplicerade drömmar där jag står på bryggor och råkar få giganter på kroken eller där jag står på bryggor och ser deras skuggor under vattenytan eller där jag simmar och kan känna dom röra sig under mig. Helknäppt, jag vet. En KBT-terapeut jag tyckte väldigt mycket om menade att fiskar i drömmar symboliserade saker man hade dolt under ytan, men jag vet inte jag. Han var en gladlynt, tusshårig liten man och jag gav honom en actiongubbeversion av Freud i julklapp eftersom jag tyckte att det var hysteriskt roligt (och inte ett dugg opassande) och trots att jag såg på honom att han inte förstod så ställde han upp den på hyllan i sitt arbetsrum och tackade så mycket för omtanken. Nåja. Jag är inte helt övertygad om drömtydningen. Jag tror bara att jag har ett osunt intresse för fiskar, helt enkelt.

Hursomhelst. Idag blev det lite mulet så då tog mannen med mig till Crete Aquarium och sen hade jag någon timmes öppen-mun-upplevelse där inne bland alla dessa liv – jag pekade och stod som fastfrusen och fotograferade om vartannat tills jag tillslut trillade ut i andra änden; snurrig, med gåshud och fulltankad med drömmaterial för ett helt år framöver.

Fiskar, alltså. Tänka sig.

Hörni! Vilka kommentarer ni lämnade i förra inlägget! Jag är fortfarande helt vimmelkantig av allt fint. Jag låter det trilla in beskrivningar av vilka ni är till imorgon, sen sammanställer jag det hela och så får vi se vad det blir för medelålder. Tror jag har en ganska bra gissning. Så himla roligt att det är så stor spridning och så himla roligt att ni hittar hit. Till mig.

Och ja, här har ni de utlovade hattbilderna. Jag försökte verkligen se svår ut, men jag får väl tillstå att det gick sådär. Tycker mer att jag ser fejkfransk ut. Eller förbannad. Nu vet jag; som en kickers! Som om jag ska ut och spöa brudar på torget.

Ja ja. Det är en praktisk hatt iallafall. Det får man säga.

Jag vaknar tidigt idag, det är bara jag och trädgårdsmästaren som är uppe. Han går längs poolen med en trädgårdsslang och vattnar alla rosor och klätterväxter och rosmarinbuskar och vi vinkar lite till varann genom balkongspjälorna. Jag älskar den sekunden på morgonen när jag tassar fram till balkongdörren och drar undan draperiet med barnslig spänning för att få se vilket väder som möter mig den här dagen. Och även idag möts jag av sol och utsikten ovan och den där doften av varma kryddor som är så synonym med att vara borta; på semester. Jag kan sitta här ute i en evighet när det är såhär, när det är tyst och inte för varmt och luften är fuktig att andas.

Men rubriken då? Jo. Världens vackraste Malenami har gjort det, fina Amanda Schulman likaså. Malenami undrade vem det var hon skrev till egentligen, och Amanda undrade hur gamla hennes läsare var för att kunna ta fram en medelålder. Och så har jag tänkt på det där och känt att jamen det vill ju jag också veta! Många av er känner jag ju redan, det känns liksom som att jag lever tillsammans med er, men jag vet inte om jag har en ålder på er allihop. Och så har jag en hel del som tittar in som jag inte lärt känna riktigt ännu och det vore… jag vet inte… så förbaskat roligt att få höra vilka ni är. Minns du hur länge du har varit här eller hur du hittade hit? Känner du mig sen innan jag började blogga? Vem är du? Och finns det någon man som läser? Och så vidare. Skriv vad som helst.

Detta ska bli fasligt spännande. Och så slår vi ihop allting och så får vi fram en profil och en medelålder och så har ni förgyllt en semestertisdag för det här preggot. Tack, snälla.

Och nejdå jag har inte glömt – svårt preggo i hatt utlovas till i eftermiddag.