Vi har varit på stranden hela dagen, jag har paddat som vanligt och Scout Valiant har spelat beach volley med ett gäng gubbar så gamla att jag var beredd på att han när som helst under matchen skulle vara tvungen att dra nytta av sina läkarkunskaper och köra lite hederlig hjärt-lung-räddning, men det gick bra.

Vattnet är verkligen badkarsklart här; man ser hur långt som helst. Jag har hittat mig en liten pöl mellan strandkanten och ett rev; där är vattnet aningen varmare och alldeles lagom sjupt för ett preggo att vältra sig i. Hur varmt vi har det? Ingen aning faktiskt eftersom jag inte sett en termometer men jag skulle tippa på… 25 kanske? Det är för varmt för att ligga vid poolen där det inte fläktar, och det är såpass varmt att man kan ligga på stranden i ungefär 30 minuter innan man måste hoppa i och doppa sig så 25 känns ganska rimligt. Vi har verkligen haft tur med vädret så här långt och eftersom det är någotsånär lågsäsong är det behagligt folktomt på stranden och hotellet. Om ni undrar varför jag ser gråtfärdig ut på bilderna och gräver mig själv i ansiktet så är det bara för att jag envisas med att peta in solskyddscreme i ögonen – inte värre än så alltså.

Men nu ska jag spola av mig saltvattnet och dricka sisådär en liter vatten. Hoppas ni har en bra måndag, ni också.

Måndag morgon och solen bländar oss från balkongen igen; det blir ännu en dag vid stranden då poolområdet förmodligen är så varmt att man bara kan ligga i några minuter innan man måste in i skuggan. Men än så länge ligger vi kvar i sängen och kikar ut från balkongdörren och försöker vakna till liv, och jag försöker skaka av mig gå-och-jobba-känslan som fortfarande sitter kvar och som inte riktigt har förstått att det är semester.

Fyra dagar kvar.

Vi har kommit in i det nu; tempot. Den där rytmen av när man sover och äter och drar sig tillbaka för att sova igen, de där nya rutinerna man får när man är borta på ett nytt ställe och stannar tillräckligt länge för att hitta en rytm – när man vant sig vid alla nya ljud och sover mer än tio timmar per natt i ett rum mycket mörkare än man brukar. Den här veckan kommer att vara bra för mig, jag behöver de där pauserna då och då. Att vila ut.

Jag kommer inte bli särskilt tjock här, det är iallafall en sak som är säkert. Jag är petig med min mat i vanliga fall och nu som preggo är jag nitisk. Och det finns så många får inte som gravid, det är nästan häpnadsväckande. Får inte äta viss sorts fisk. Får inte äta sallad eller frukt om jag inte sköljt den själv. Får inte äta opastöriserat. Och ovanpå detta min ofrivilliga vegetariansläng som jag fortfarande är inne i. Och då finns det faktiskt inte mycket kvar på en dignande grekisk buffé kan jag berätta, jag stannar framför varje rätt med rynkad panna och utvärderar. Sallad? Nä det kan jag inte ta, jag kan ju inte skölja den i smyg under bordet. Fisk? Vilken fisk? Det står inte och grekerna kan inte riktigt svara, de säger bara ”fiiish” eller det grekiska namnet vilket inte säger mig mycket. Fläsk? No can do, tycker Leo. Fetaost? Inte säkert att den är pastöriserad, nähä… Glass? Nej inte sån ur paket, får bara äta hederlig inpackad glass på pinne. Konstiga grytor utan innehållsförteckning? Skulle inte tro det, va… Och så vidare. Så det slutar med att jag äter spagetti, riven parmesan , bröd, hårdost och en skål grekisk yoghurt (som de kan svära på är pastöriserad tack och lov). Och ja, man kan ju säkert strunta i alla föreskrifter och säga what the hell och äta vad man vill men – nej. Jag kan inte. Inte jag. Jag får äta upp mig när jag kommer hem istället. Så länge Leo får proteinet från osten och kolhydrater från pastan och en hel del äpplen (som jag skalar själv) och ett fett-tillskott i form av chips då och då kan jag stå ut med att inte äta världens mest sexiga mat i en vecka. Det är ju inte för evigt. Han tar vad han behöver, det är det viktigaste.

Men nu ska jag sluta att sukta efter oboy och koncentrera mig på att äta en påse sega nappar, smörja in magen och läsa ut ”Själakistan”. Är det söndag så är det.

Vädret har varit snällt mot oss sen vi kom, vindarna har varit mjuka och himlen blå och havet är kristallklart och nästan-för-kallt men hur skönt som helst när man väl kommer i. Tempot här är precis vad vi behövde; vila, äta, sola, äta, vila igen. Så som det ska vara.

Och hemma? Har ni det fint?

Hade jag varit hemma nu så hade jag förmodligen suttit i soffan i en onepiece, omringad av hundar. Mina hjärtan. Jag saknar dom så jag dör faktiskt, saknar den där doften av sovvarm vinthund, känslan av lugna andetag under min hand. Det är alltid så, jag vänjer mig som sagt aldrig vid det här. Att vara ifrån.

Men jag njuter inte mindre av resan för det. Hundarna finns där när vi kommer hem och jag vet att de hart det bra. Så istället för soffan och min onepiece sitter jag på en hotellsäng i linne och herrkalsonger och äter mentos och lyssnar på hur mannen vänder blad i sin bok på balkongen, och vågorna från havet och hans bladvändande överröstar det mesta andra. Och Leo har cirkus för sig; jag har ingen aning om vad han håller på med – men de senaste dagarna har han övergett fladdrandet till någon form av segt utrymmesprotesterande. Då och då känner jag (och ser) hur magen töjs ut och jag kan tydligt känna en hård liten bula där han trycker på. Världens konstigaste känsla. Nu är han här säger jag till mannen och lägger hans hand över bulan och så låter Leo honom hållas i upp till en minut innan han drar sig in i magen igen för att dyka upp på ett annat ställe någon timme senare. Sparkandet verkar han helt hoppa över, här går vi från fladder till utbrytarkung på momangen. Tydligen bättre så, tycker Leo. Och jag fortsätter att förundras.

Och nu? Nu blir det til att äta upp mentosen och slötitta på BBC med mannens solvarma hand i min.