Något av det bästa med att åka bort måste nog ändå vara taxfreeshoppingen. Särskilt butikerna på de lite större flygplatserna; de som har hylla efter hylla med vackra förpackningar som liksom ropar på en när man går förbi. När jag var liten bodde min pappa i Florida och vid varje besök hos honom var vi inne på något gigantiskt köpcenter där skönhetsavdelningen tog upp en hel våning och där alla försäljare var oförskämt vackra och bar vita rockar – nästan som läkare. Jag minns än idag hur otroligt gärna jag ville vara en av dom och få stå där, sval och pudrad, i min vita rock och plocka bland burkar och läppstift och tuber.

Just drömmen om att bli kosmetolog gick över men jag kan fortfarande inte skaka av mig den där barnsliga förtjusningen när jag får strosa bland hyllorna och lyfta på förpackningar och välja ut vad som ska få följa med hem.

Jag är ledig idag också, vaknade dock klockan halv sex och lämnade hundarna i sängen (där de lär ligga till elva ungefär) och tog mig upp för att äta frukost. Det blåser så gräset på åkrarna går i sidled; det blåser nästan alltid här ute har jag märkt och jag fick hålla i jackan när jag tog ett varv runt huset för att se hur mina växter har det. Och det är en djungel där ute kan jag säga. Gräset har växt så det knakar, ogräset likaså. Humlen når mig nu till midjehöjd, till och med det svårflirtade rådhusvinet har börjat skjuta blad från sina taniga pinnar. Det blir med andra ord lite trädgårdsarbete i helgen. Och lite planering för barnrummet, tror jag. Jag har svårare och svårare att hålla mig till tåls med det där.

Men först ska jag låta den här dagen vakna lite mer genom att kura upp mig i soffan och sörpla oboy. Jag har någon liter att ta igen.

Fördelen med att nätshoppa innan man drar på semester är att man tenderar att glömma bort vad man har beställt. Som det här fulsnygga lilla sov-numret från David&Goliath.

Jag är förälskad! Fugly, tokskönt och med ett alldeles förtjusande budskap. Kan det bli bättre?

Ja, det är inte så lätt som det kan låta. När man hämtar hem sina hundar efter en veckas frånvaro kan man ju tycka att de borde bli överlyckliga och i extas. Tant blir det. Sigge blir det. Men Tooka? Nejdå. Tooka surar.

Och så följer en hel kväll med lockande och pockande och uppmärksamhet för den franska supermodellen. Vi klappar och pussar och pratar uppmuntrande. Hon? Hon sitter mitt emellan oss. Surar. Tittar demonstrativt rakt fram, alternativt blänger anklagande på oss. Ser extra mager och hungrig ut och låter oss på alla sätt förstå vilket helvete vi har utsatt henne för. Och så fortsätter det i några timmar tills hon glömmer bort att vara sur och somnar på husses bröst istället.

Men en sak är säkert; det tar två att få en Tooka på gott humör igen. Två personers fulla uppmärksamhet. Och en sked leverpastej.

Väskorna är packade, taxi beställd och de tjusiga stödstrumporna på. Nu åker vi hem, tycker jag! Så ses vi ikväll igen; när vi är hemma i soffan med våra hundar och allting är som det ska vara.

Ta hand om er.