Det är det vi gör; ingenting. Idag är det himmelskt väder och vi ligger vid havet och läser bok efter bok och bryter bara för att gå ner och sätta oss i vattenbrynet och svalka magen eller för att gå upp till restaurangen och äta. Jag lever på tjock, nästan vispad, grekisk yoghurt med ringlande honung över och mannen äter imponerande mängder fetaost och konstiga bakelser med spenat och jag blir så mätt att Leo nästan inte får plats.

Men nu blir det havet i någon timme till. Det är svårt att slita sig.

Nu är vi, efter en hel dag i solen, tillbaka på hotellrummet och pustar ut. Är det inte märkligt hur trött man blir av att göra egentligen ingenting? Jag sitter med datorn i knäet och lyssnar på Mélanie Laurent och har riktigt svårt för att hålla mig vaken. Huden har fått den där första, smygande tonen av matt kakao som alltid kommer fram när jag solar; jag blir aldrig sådär nordiskt gyllene som så många andra, jag får istället en matt mörk ton som gör att jag kan vistas ute ganska länge utan att bränna mig och som får mig att se ännu mindre helsvensk ut än jag redan gör. Mannen däremot är ljus och fräknig och har idag (trots solskyddsfaktor 30) lyckats skapa ett fantastiskt flammande mönster av rött och gräddvitt över hela kroppen. Han ser, i sanning, ut som en sjuttiotalstapet och försiktigt petar jag på honom med fingerspetsarna och frågar gör det ont älskling? och ser förfärat på hur mina fingrar lämnar vita märken som sitter kvar på hans hud i sekunder innan de försvinner. Men jag är van nu och vet att om bara någon dag kommer han få den där nougatfärgen som tar fram alla hans fräknar och som får de solblekta ögonbrynen att se nästan vita ut i hans ansikte.

Men nu ska vi ta en liten runda runt hotellet och försöka hitta nåt ställe som säljer vadsomhelst salt att tugga på, och sen blir det att sitta på balkongen ett litet tag och se ut över havet och förundras över att på riktigt vara iväg igen.

Ja. Just nu är det inte särskilt jobbigt.

Äntligen är vi framme. Vi kastade av oss väskorna på rummet (eller vi och vi, vi fick inte bära dom själv) och sen letade vi direkt upp havet och stoppade fingrarna i det – bara för att känna så det inte var kallt-så-man-dör, men det var ljuvligt. Och nu sitter vi på balkongen som är inbäddad i grönska och äter äpplen och tittar på poolen och lyssnar på syrsorna och allting verkar vara precis så som vi ville ha det.

Och imorgon hoppas jag på strålande sol (och en frukostbuffé att dö för) för jag har ett värmeunderskott av den här vintern och 7 dagar att ta igen det på.