På skåpet hänger de och väntar, semesterfrestarna. Min gröna Barbapappa-goes-Sofia-Lorén-hatt och en mer än lovligt skrikig preggobikini som jag hittade på eBay och som tack och lov passar både albatrosstuttar och hormonrumpa.
Snart får de användas. Bara fem dagar kvar.
Fem.
Kan man tänka sig. Jag väntar en pojke! En Leo Elias Jacobsson. Det är ju nästan så att tiden står still ett litet tag.
En pojke.
Och med ens känns det så självklart.
Ja. Jag har gjort det. Jag har varit frisör-otrogen. Och det känns alldeles, alldeles förbjudet och samtidigt alldeles underbart. Och jag kommer att göra det igen och igen och igen med start om åtta veckor. Det är lite smutsigt samtidigt, jag älskar ju min vanliga frisör, men det här – det här är en förälskelse. En passion. Och jag vet inte om den kommer sluta trots att jag vet att man inte byter bort de fyra viktigaste männen i sitt liv (efter sin pappa och sin man):
Sin frisör. Sin gynekolog. Sin revisor. Och sin terapeut.
(Ja, jag måste ha en man i alla fallen – ingen kvinna rör mitt hår, min Britney, min deklaration eller mitt själsliv, men det kan vi ta en annan gång). Nu måste jag berätta om min nya förälskelse! Han är islänning och kan inte ett ord svenska och han är fasligt LA-chic i baggyjeans om kedjor och tonade glasögon som har på sig inomhus och. han. är. fantastisk. Det är en helt nyöppnad salong och de har nagelvård och en himla massa coola frisörer och Ed Hardy-hårföner och han är sådär härligt fladdrig och osvensk som bara frisörer kommer undan med. Och han gjorde underverk med mitt hår! Jag kom dit med min graviditetstorra, gråspräckliga, trötta hårman och kom därifrån med ett mjukt och glänsande och helt underbart lätt hår som jag inte kan sluta att röra vid. Jag har färgat och klippt och det tog tre (?!) timmar men det var som en minisemester och jag njöt varje sekund. Så tjejer – om ni bor i Malmö eller har vägarna dit så för guds skull boka in er på Headorama och fråga efter Böddi (ja han heter så! Tror jag iallafall. Verkar ju lite märkligt men det var vad jag kallade honom i tre timmar så vi får hoppas att det stämmer) och bara låt honom göra vad han vill.
För ja. En otrohetsaffär var precis vad jag behövde för att torsdagspeppa mig själv litegrann. Du också. Kom igen. Du är värd det.
Den här tiden nästa vecka springer jag runt där hemma och hetsar mannen att vi ska åka till flygplatsen – trots att det är timmar kvar tills planet lyfter (vilket kommer sluta med att vi strosar runt på en flygplats i timmar och försöker underhålla oss så gott det går medan mannen muttrar ”jag sa ju att vi hade gott om tid”) och jag kommer garanterat att glömma av att jag har torrschampoo i väskan vilket jag alltid gör och så får jag lämna den i säkerhetskontrollen innan vi går vidare. Jag tror att jag har gjort av med sju flaskor på det här sättet bara genom att flyga inrikes.
Och idag är det inte riktigt lika mycket sommar men jag har klämt in mig i ett par pre-preggo-jeansleggings och är mäkta lycklig över att jag fortfarande kan ha dom på mig och imorgon får vi veta vad det är för Böna (klart jag kommer att berätta det för er om jag får veta!) och imorgon är det fredag och om en vecka är det semester och ja – det blir inte mycket bättre än såhär. Njut av er torsdag!
Det är svårt. Jag har iallafall inte så himla lätt med det. Ni vet; man är ganska stor (och ska bli större) och man är ådrig och svullen och lite bucklig både här och där och det är ju inte läge med minishorts om man säger så och i mitt fall har jag även blivit begåvad med ett african ass som i och för sig ger det hela en ny dimension men som även gör det knepigare att handla. Man kan ju helt enkelt inte ha samma skärningar eller samma typ av plagg som innan och på ett sätt är man helt ny för det där med shopping. Allt måste provas.
Men vad jag däremot har upptäckt är att jag är som mest bekväm i klänningar. Helst maxiversionen som ändå sitter åt litegrann och som jag kan låtsas få en midja i med hjälp av ett skärp under brösten. I en sån och med någon rolig accessoar och med glada naglar känner jag mig faktiskt så preggolicious som det är möjligt just nu. Och jag lär mig att tycka mer och mer om nya kropp ju mer jag växer och jag hoppas att jag ska kunna försöka ha kvar den inställningen till slutet och inte vara så himla medveten.
Jag trivs ju i det här, i graviditeten, och jag vill att det ska synas. Och att se ut som nån annan i några månader är ju inte hela världen. Ändå.
Så ja, kom igen nu alla medgravida – våga vara preggolicious. Man får njuta av det så länge det varar. Som Kjell Bergqvist säger i Sista sommaren: man vet aldrig när det blir roligt nästa gång. Och så är det ju faktiskt.