Idag är en riktig att-göra-dag. I sann mf-anda började vi morgonen med att städa båda bilarna ordentligt; sådär när man både dammsuger och tvättar klädseln och skrubbar insidan med lavendeldoftande rengöring samtidigt som man lyssnar på något konstigt SR-program man inte riktigt förstår. Mycket vuxet.

Jag övergick dock ganska snabbt till min trädgård istället. Finns få saker jag tycker bättre om än att kliva i gummistövlarna och fylla vattenkannan och sen tassa omkring och kika i mina krukor och blomlådor och rabatter efter små spirande skott. Och jag har lyckats! I en av rabatterna skjuter nu små gröna blad upp i vackra så-rader och min lycka är total (jag har förvisso inte det minsta minne av vad det var jag sådde i den rabatten men det är inte mindre roligt för det). Och tack vare er vet jag nu vad den lilla knubbiga blå blomman som täcker tomten på baksidan heter; Scilla. Tack! Jag hade ingen aning om vad det var men den är otroligt charmig och ligger som ett helt fält längs med staketet. Och min humle börjar röra lite på sig med små, ännu försynta skott och jag hoppas att den snart ska klä in hela min rosenbåge till en frodig, grön passage mellan fram- och baksidan på huset. Säga vad man vill men lycka är en egen trädgård.

Solen syns inte till men nu måste jag ge mig ut igen och se om jag kan dammsuga upp bilklädselskummet och leta efter nya tomma platser att plantera saker jag tycker ser fina ut och sen sätta mig på trappan och äta glass. Det förtjänar man en dag som denna.

Visst är det ljuvligt ute? Det är vindstilla och varmt och solen ligger lågt och rabatterna känns varma när man lägger handen på jorden, och det är fredag på alla bra sätt det kan vara. Jag går runt i fullångkalsongerna och njuter i fulla drag och klappar på magen och väntar på att få sätta i mig en hel fiskgratäng med dill. Det är fortfarande lite för kallt på kvällarna för att sjunka ner i ett utemöblemang och vänta in solnedgången över åkrarna, men det gör inget. Jag njuter ändå.

Idag händer det inte så mycket i den här familjen. Bara mat, vinthundskärlek och några lugna timmar tillsammans. Precis som jag vill ha det.

Det var obeskrivligt skönt med sömn. Jag tassade upp lite efter åtta och tvärslocknade mellan Tant och Tooka och med handen i ansiktet på Scout Valiant som höll mig sällskap genom att slösurfa lite tills jag somnat. Fjorton timmars hålligång, som igår, tar på krafterna när man är preggo och nu börjar det bli skönt att veta att jag inte kommer att hålla det resetempot hela vägen in i graviditeten. Jag kör på till juni sen får min mammavikarie Murre ta resorna själv medan jag kan sitta på kontoret och uträtta stordåd istället.

Redan helg, alltså. Jisses. Och nästa vecka är det inte ens en full vecka utan en såndär härlig långhelg med massa röda dagar när man kan sova ut och åka till Plantagen och gå omkring i sin trädgård och peta på allt man planterat. Dessutom är det lovat dunderväder! Kan inte bli bättre. Jag planerar att fotografera och peta och sitta i solen och grilla och framförallt att hålla mig hemma. Vid närmare eftertanke tror jag att jag startar med allt det redan den här helgen, faktiskt.

Men nu ska jag ta mig in till jobbet och lyssna på vad som har hänt Svåra Lena och hennes färdtjänst idag (eftersom det alltid händer grejer) och sen blir det fredagsfrukost och fredagsjobb och tillslut bara fredag. Underbart.

Oj. Den här dagen har jag inte riktigt hunnit med. Jag har varit uppe sen fem och åkt taxi och flugit till Stockholm och varit på möten och åkt mer taxi och flugit hem igen, och inte förrän nu har jag kunnat stänga dörren bakom mig och andas ut. Och nu måste jag äta (mycket) och sätta tänderna i de där cheeseballsen jag fantiserat om hela dagen och bara varva ner.

Så ha tålamod med mig. Jag är tillbaka imorgon.

1. Jag känner mig som en idiot när jag ska deklarera. Jag förstår inte vad de vill att jag ska göra.
2. På grund av punkt ett glömde jag en gång i tiden bort ett uppskov från en husförsäljning (ja jag vet, fråga mig inte) och fick en surprise när det visade sig att jag skulle betala in 150.000 kr. Ett-hundra-femtio-tusen. Bara att betala. Men jag hatar dom fortfarande för det.
3. Jag får sen dess ångest och kallsvettningar varje gång deklarationen kommer. Jag sitter på nålar och känner mig som en brottsling och är livrädd för att fylla i fel.
4. Jag envisas varje år med att sälja eller köpa en massa saker som ställer till det för mig och som ger mig en helsikes massa blanketter att fylla i. Som värdepapper. Sälj aldrig värdepapper! Eller hus. Eller lägenheter för den delen. Sälj ingenting.
5. Min revisor gick och dog förra året. Trist för honom såklart. Himla trist för mig också. Nu måste jag göra det själv.
6. Jag blir otrevlig.
7. Det är av någon underlig anledning bara idioter som svarar på telefonbanken när jag ringer för att ställa frågor om deklarationsstödet. I vanliga fall är det kompetenta, trevliga människor när jag ringer, men inte på Den Stora Deklarationsdagen. Då svarar snäsiga, inkompetenta praoelever som inte vet vad de pratar om. Detta i kombination med punkt 6 bäddar för en riktig helkväll.
8. Jag kladdar siffror på alla papper jag kan komma på eftersom jag får sånt katastroftänkande att jag måste planera mitt kapital för sju år framåt. Med huvudräkning, för övrigt.
9. Jag ser hur mycket skatt de faktiskt drar. Herrejävlar vad mycket skatt det är.
10. Jag får en väldigt stor önskan att flytta till någon fin ö. Eller Zurich. Jag har hört att Zurich ska vara en höjdare.

Och sist.

11. Jag lär mig (återigen försent) att även det här året betyder belopp att betala verkligen att jag ska betala in det beloppet. Inte att jag ska få tillbaka det, som jag trodde när jag fick hem deklarationsblanketten. Belopp att betala betyder alltså att det ska betalas. Ja; trots att det inte är ett minustecken framför.
    Se där.

Skitdag.