Nä. Det är fortfarande segt och trött och lite vimmelkantigt idag. Jag har parkerat mig i soffan med täcket och med Tooka som en ostbåge i knäet och här tänker jag stanna tills det har blivit mörkt ute och tills det är dags att släpa sig upp för att ta igen lite sömn inför morgondagens Stockholmsresa.

Den här gången tänker jag sova utan öppet fönster. Men först; Dr Phil, tyngden av min mans hand på nacken, mer ostbåge-Tooka och ett stort glas Pommac. Det enda jag behöver en dag som den här.

Det här är en såndär dag. Ni vet. En sån när man har vaknat för tidigt för att man har lämnat sovrumsfönstret öppet och någon promenerade sin hund utanför klockan halv fem vilket Tant tyckte var ett jäkla påhitt. En sån dag när man sitter sömnrufsig rakt upp i sängen och försöker tysta en ko-aktigt ylande saluki med ena handen samtidigt som man försöker stänga fönstret med den andra. En sån dag när man redan innan dess sovit ganska illa eftersom man tydligen inte kan ligga bekvämt på mage längre (eller på rygg eller ens halvt på mage för den delen) och man inte riktigt är skapt för att somna på några andra sätt. En sån dag när man muttrande förgäves försöker somna om genom att tänka på varma stränder och en svag solbränna och känslan av salt i håret redan innan frukost. En sån.

Men nu är jag iallafall på väg in till jobbet och det här ska bli en bra dag ändå trots att jag är trött och tufsig och morrar åt alla som rör sig. Det går över. Lite varm choklad och Svåra Lena på det här så är allt snart precis som det ska igen.

Ja.

Och så kom regnet. Inte ens det viskande, stilla utan det hårda, piskande – det som kastar sig mot rutan och som får blommorna i rabatten att böja sig mot marken av trycket. Så vi håller oss inne idag, grillen står torrt i garaget och en stor påse lösgodis väntar tålmodigt på soffbordet och jag har fått på mig fulkläderna och går runt och gör sena arbetssamtal och klappar mig på magen och vevar med den handen som inte håller i mobilen när jag pratar. Det här är en sån dag när mycket är i luften och jag försöker att plocka ner allt en efter en och lägga det i en fin, rak linje så att det blir strukturerat igen. Få se hur jag lyckas med det konststycket tillslut.

Men ja; nu kom regnet och jag håller mig inne och det här blir en såndär stillasittande skön kväll framför Mad Men och med fötterna i Scout Valiants knä. Jag klagar som sagt inte. Finns värre sätt att spendera en regnig tisdagskväll än med sockerchock och fotmassage och trängseln av tre vinthundar i en soffa.

Idag är himlen grå och ljuset sådär dämpat och dovt att det känns som om någon har släckt lampan när man kryssar över kullerstenen på väg till jobbet. Förstår ni vad jag menar? Regnet finns överallt i luften utan att egentligen synas, det faller inga droppar men luften är fuktig och får de små, små håren att lossna från hästsvansen och ställa sig rakt upp som antenner. Det kommer med andra ord regna rejält idag. Det ska bara lossna först.

Men det är bra. Jag har nysådda rabatter som behöver fuktas och där hemma väntar en ruggigt spännande säsong av Mad Men med sina första avsnitt och nu för tiden somnar jag inte längre klockan åtta utan kan hålla mig vaken till lite efter nio vilket är lite utav ett rekord de senaste tre månaderna; så jag hinner se hela avsnitt och hinner äta lite mer lösgodis innan jag tillslut slocknar. Dessutom är jag på regnhumör idag. Jag sitter gärna inne och surfar solresor och äter vattenmelon ikväll. Bara det är sol till helgen, eller hur? Det är då vi behöver den.

Men nu har jag en hel arbetsdag framför mig först med rapporter och statistik och sammanställningar till min vikarie, och så måste jag boka biljetter för de närmaste två dagarna tänkte jag vara på resande fot. Hur har ni det?

Ja. När man kommer hem till en måndagskväll vad finns det då bättre än en sol på nedåtgående, kopiösa mängder nygrillad fläskfilé och ugnsbakad potatis med timjan och rosmarin? Inte mycket, säger jag.

Måndagar. Det behövs något extra.