Sitter i bilen med affärsområdeschefen och Camilla, som vanligt skrattar jag så det värker mellan skulderbladen och det finns nog inget bättre sätt att resa än såhär. Vi är på väg till Linköping för kick off och utbildning och stannar där tills imorgon; det blir en såndär dag som är fullspäckad från det vi kliver av bilen tills vi stupar i säng. Men roligt, det har vi. Hela bilen doftar mörkrost och chokladcroissanter och bilstereon spelar Timbaland och affärsområdeschefen nynnar i otakt.

Nu måste jag återgå till skrattande och jobbpratande och den där sista möjligheten till förberedande. Men ni då? Vad hittar ni på idag?

Ja varför inte? Det är ju en dag att fira som alla andra. Jag har baguetter i ugnen och mina kopiösa mängder ost och på diskbänken väntar en påse chips på sitt öde, och soffan kallar inbjudande med sina filtar och mannen har erbjudit nackmassage. Så ja. Nu tänker jag fira tisdag. Banne mig. Gör det ni också.

Det är ljuvligt väder ute. Ljuvligt. Jag går runt med Svåra Lena och försöker komma på vad jag är sugen på att äta och överallt är uteserveringarna fulla med folk som dricker kaffe och blundar och sitter tillbakalutade på stolar som är skrangliga av kullerstenen. Tänk vad det gör med folk egentligen; vårvädret. Alla blir lättare och gladare och går med uppknäppt jacka och skrattar lite högre än vad de gjorde innan. Allt på grund av plusgrader och en disig sol.

Och nu har jag tryckt i mig en pastasallad med räkor (dagens fisk!) och har snabbt gått över till en påse toksura bilar, en efterlängtad Ramlösa (denna törst!) och lite lunchbloggläsning. Vi har Stora Omflyttardagen på jobbet idag så snart kommer IT att trilla hit och svära och skruva ner mitt skrivbord och transportera det till en annan ände av kontoret, men än så länge sitter jag lugnt och skönt och har fått en himla massa saker gjort så jag klagar inte.

Och ikväll blir det samma sak som det alltid blir; mat, efterjobbetprat och graviditetströtthet i soffan och redan nu kan jag känna hur mitt huvud längtar efter en älskads knä.

Underbara vardag.

Ja, jag vet, jag har snöat in på värmelängtan men åh! jag tror det är vädret som gör det. Nu när det är så nära, när solen bländar mig i bilen på morgonen och när gräset inte längre knastrar av frost. Det gör mig alldeles kollrig och får mig att botanisera bland gamla semesterbilder och sucka djupt och längta mig matt efter den där veckan i solen. Om en månad kanske? Ja, ungefär. Eller två. Då är nog medelhavet varmt nog för såna frusna typer som jag.

Från det ena till det andra – jag vill köpa mig en moped. På riktigt. Scout Valiant frustar och skakar på huvudet varje gång jag tar upp det, men jag är fullt och fast övertygad om att en moped är precis vad jag behöver. Och det hade väl varit okey, tycker min man, om det nu vore så att jag ville ha en snygg italiensk vespa eller någon annan form av strömlinjeformad skönhet – men det vill jag inte. Jag vill ha en Yamaha DT. Jupp. Skratta ni, men detta var Den Coolaste Mopeden man kunde ha på den tiden jag var femton och bodde i en liten bruksort; alla de snyggaste killarna i nian hade en sån (och adidasbyxor för övrigt, får väl säga att jag har ändrat smak i en del avseenden) och jag ville desperat ha en. Men det fick jag aldrig. Jag fick en (förvisso skitfräsig) puch dakota från sextiotalet som jag brummade runt på ute på landet. Men drömmen om DT:n fanns kvar. Och nu när jag är en vuxen kvinna och kan skaffa en själv tycker jag att en Yamaha DT är den perfekta mopeden att ha när man bor i hus utanför Malmö och kanske bara vill köra in till den lilla orten och handla lördagsgodis. Men Scout Valiant vägrar. Han kan se sin höggravida, 30-åriga fru orsaka mycket spekulationer när hon fräser över åkrarna på sin bmx-liknande skapelse. Han är övertygad om att alla kommer att tro att det är en 14-åring i onåd och att det faktiskt finns mycket mer lämpliga åkdon för kvinnor i trettioårsåldern som har fast jobb och skånelänga. Han skrattar hysteriskt åt detta samtidigt som han uttrycker sin oro för att jag ska få tag på en trimmad rackare också och bli stoppad av landsortspolisen och få leda mopeden hem medan hela grannkåren står och fluktar bakom gardinerna. Men mig avskräcker han inte. Jag är mer orolig för att jag nog inte kan hantera en moped längre och att det finns en viss risk att jag kommer slira som ett fyllo och slå mig halvt fördärvad innan jag kommer på hur det nu var man gjorde. Men vi får se.

Just nu vill jag iallafall ha en Yamaha DT och köra runt och lukta tonårsförälskelse i kläderna av alla besinångor. Ja. En sån och en solsemester.

Gick lite bananas i ostbutiken och kom hem med över två kilo ost; ett rejält stycke snuskig Skipper och en aningen mindre (och aningen mjukare) vällagrad Grevé. I bilen på vägen hem satt jag och förklarade ingående för Scout Valiant att jag var så sugen på dessa ostar att jag nästan var beredd att gnida dom i ansiktet av uppskattning, men då såg han lite rädd ut så jag behöll resten av mina cravingsyttringar för mig själv.

Och nu är man hemma igen och proppmätt av ost och har tre varma vinthundar omkring sig i soffan, och jag har börjat sjunka in i den där behagliga tröttheten som får det att kittla i vaderna och som gör ögonlocken så tunga att jag bara kan se en tredjedels avsnitt Fringe när jag gått och lagt mig innan jag med en kraftansträngning måste stänga av iPaden och slockna.

Så nu ska jag bara njuta av de närmsta timmarnas slöhet och ostkoma innan jag ger upp och kryper ner med Tooka som en varm kringla mot magen. De här timmarna är nog dagens bästa. Ändå.