Galet mycket ost, ett gäng varma hundar, en hel helg framför mig och en man som doftar dubbeldusch och apelsin. Mer än så behövs inte för att man ska vara lycklig.
Att njuta av sin lunch.
Går på lunch med Elma och Becky, vi sitter vid fönstret och pratar och Elma lutar huvudet i ena handen och Becky har små, blomformade örhängen som skymtar ibland bakom hårslingorna och jag får en bakad potatis med skagen som jag slukar alldeles för fort och sen bara sitter och petar i medan jag lyssnar på deras röster och njuter och tittar på folket som går utanför.
Efter lunchen blev det hämtkaffe från EspressoHouse för de två kaffedrickarna medan jag slank inom Pressbyrån och fyllde en påse med peacemärken och sursöta figurer, så nu sitter jag här vid mitt skrivbord igen och är så mätt att jag måste säga mhöö när jag rör mig och Svåra Lena kör en catwalk mellan borden och visar upp sina nya skor som hon pratat om i en månad och nu äntligen har införskaffat.
Och i andra änden av stan är Världens Finaste Man och köper den mjukaste och mest inbjudande dagis-säng han kan hitta åt Sigge, så att den gamle kan få ligga riktigt mjukt och skönt de timmarna han är på dagis och inte kan ligga hemma i soffan och sucksnarka och himla med ögonen av njutning.
Och snart, snart är den här jobbfredagen slut och en hel helg väntar på att påbörjas.
Att ha blivit lite gravid.
Ja. Såhär ser hon ut nu; bönan. Ingen regelrätt babybula ännu kanske men på tok för mycket för att jag ens ska försöka gå och suga in den en hel dag. Det är lönlöst. Och det har gått så fort! Bara de senaste dagarna har den poppat ut till oinsugbar storlek och mina tröjor fastnar på den och gör den snudd på omöjligt att kamouflera. Jag har ju bara precis gått in i vecka tolv så något säger mig att jag kommer att bli aningen enorm ifall detta faller väl ut. Men här är den iallafall. Den första preggobilden.
Idag är det fredag och det innebär fredagsfrukost på jobbet och eftersom det är våffeldagen står det två järn ute i köket och bubblar och fräser och doftar himmelrike, så dagens fredagsfrukost får en extra dimension av frasiga våfflor med sylt och grädde. Hur kan man fredagssura då? Nä just det. Går inte. Så först blir det jättefrukost med världens bästa kollegor sen några timmars jobb och sen kan man få komma hem och fira att veckan är slut med vad-man-nu-är-sugen-på och några filmer och den där latheten jag nog börjar göra mig känd för snart. Och en besiktningsman som Åke skickat kommer vid nio och kikar på vårt tak och skriver ner allt viktigt och bestämmer hur mycket det där lilla kalaset kommer kosta att reparera och sen är äntligen den processen i full rullning.
Men iallafall; idag är det fredag och jag har blivit lite gravid och jag ska hem och slöa som jag alltid gör. Vad ska ni göra?
Att komma hem igen.
Så, nu är jag äntligen hemma igen och huset är tyst och tomt och jag har duschat i vad som känns som en evighet. De här två dagarna har varit jobb non stop och det har varit fantastiskt roligt, men oj vad det känns nu – jag gäspar så det knakar i kinderna och tassar mest runt och myser och väntar på att mannen ska komma hem med en Sigge och två flickor i släptåg och berätta hur mycket jag har varit saknad.
Ikväll blir det inget spännande alls, jag ska äta pasta med ädelostsås igen (jag menar; var ju några dagar sen nu) och kasta mig i soffan och linda in mig i en filt och nästan-sova bland varma hundkroppar och bara vara sådär oförskämt trött som man har rätt att vara när man har hållit igång i två dagar på gravidhormoner. Och så ska jag pussa på min man och klappa Sigge bakom öronen och snusa Tant på trampdynorna och ha Tooka i knäet och alla de där andra sakerna jag inte kunnat göra på två dygn och som driver mig till vansinne av längtan när jag är borta.
Och hörreni, tjejer – mammabyxor!!! H-e-r-r-e-g-u-d, vilken grej! Varför har ni inte berättat detta?! Varför?! Jag kommer aldrig mer vilja ha på mig något annat, till och med långkalsongerna bleknar i jämförelse.
Mammabyxor, alltså. Oj oj oj.
Att ha haft en lång dag.
Pust. Jag har hållt på sen halv sju och fötterna värker och kroppen är graviditetstrött och protesterar mot den sena timmen; i vanliga fall somnar jag ju klockan åtta nu för tiden så att hamna i säng klockan kvart i tolv är en ren bedrift.
Idag har vi kört i ett; vi har hållt utbildningar och samlat till möten och suttit i timmar på en tapasrestaurang och ätit tills vi knappt fått luft, och jag har bäljat vatten och reflekterat över hur märkligt det känns att inte dricka vin en dag som denna och vi har skrattat och berättat minns-du-när-anekdoter och skålat så glasen klirrat över borden. Med andra ord har det varit en lyckad dag.
Men nu har jag stupat i säng och ligger tungt mellan hotellmjuka lakan och har så svårt att hålla ögonen öppna att det är nog bäst att jag slutar försöka. Godnatt, fina ni. Imorgon hörs vi igen.